Välkomna till "Verners".
På denna plats har samma släkt levt ända sedan 1821. Imorgon, söndag, öppnar systrarna Barbro och Karin Viklund dörrarna till flera byggnader; inte bara till Verners hus utan även till mangelboden, logen, smedjan och båthusen där det bland annat finns en 150 år gammal kofärja att förundras över. Tänk bara – det krävdes tre personer för att ro den. Tre fyra kor fick plats på färden till sommarbetet ute på Långön.
Samtliga byggnader är privatägda och i vanliga fall visas de inte för allmänheten. Men just denna dag får vem som helst hälsa på, för då är det visning. Det är bara att packa fikakorgen och dra iväg hem till systrarna Viklund som kommer att guida, svara på frågor om gångna tider och berätta historier från förr.
Alla föremål som finns här har ägts av släkten.
- Alla föremål som finns här har ägts av släkten, berättar Barbro.
Hon har ett stort intresse för byns historia, är ordförande i Ytterviks samfällighetsförening och är djupt involverad i arbetet med den nya ”byaboken” som ges ut i höst och där fokus ligger på 1900-talet.
Nu måste Viklund komma och ta bort folkskiten!
Ett besök i Verners hus är en tidsresa och en historielektion som inte bara handlar om hur folk hade det i just denna by för hundra år sedan. Huset är en berättelse om Sverige, om det hårda arbetet med jorden och djuren, om drömmen om ett bättre liv och den ström av svenskar som tog båten över till det gyllene framtidslandet Amerika.
Cecilia, Adele och Verner var syskon och utvandrade till USA.
Imperialsängen är en imponerande möbel. Glöm inte att studera tapeten och den broderade bordsduken.
Kaffekanna, rånjärn, våffeljärn, grötvisp av trä, en kafferostare, några grytor och längst bak ett ställ för uppvärmning av strykjärn. Stället eldades med kol, därav skorstenen.
Vagnar, slädar och redskap av alla de slag. Ett besök i logen är ett måste för den som vill veta mer om hur livet levdes förr i världen.
Landhöjningen och uppgrundningen i Nilsviken gör att båthusen kommer allt längre upp på land. Flytetyget till vänster är en kofärja.
Verners, som stället kallas i folkmun, byggdes 1895 och ägs numera av Karin Viklund. Det är ett så kallat knubbhus, vilket innebär att det är byggt av de restbitar som uppstod när stockar sågades till bräder.
- Familjen Nilsson, som bodde här då, ägde mark i Örviken som de sålde till Örvikenbolaget som startade ett sågverk. Betalningen för marken var i form av knubb.
I köpekontraktet stod det också att Nilssons skulle få betalt i form av skit: De innehade rätten att tömma Örvikens alla utedass och använda bajset som gödsel på åkrarna.
Systrarnas farfar tömde toaletterna då och då, men ibland var det risk för översvämning och då kom det ilbud från Örviken: ”Nu måste Viklund komma och ta bort folkskiten!”
Besökare som vill veta hur den där Verner egentligen såg ut, de måste hålla ögonen öppna redan ute i farstun. Där hänger ett fotografi av denne man som ärvde detta hus. Som for till Amerika i början av 1920-talet och aldrig kom tillbaka. Det gjorde däremot en av hans systrar.
- Det var tre syskon till vår farmor Betty, Verner, Adele och Cecilia, som utvandrade till USA. På 80-talet kom Cecilia hem igen. Hon bodde hos oss ett tag och skaffade sedan en lägenhet i Skellefteå.
Det finns fotografier på systrarna också. Cecilia är 1920-tals-filmstjärnevacker med knallröda läppar, tätt sittande klockhatt och en pannluggslock som är helt á la mode.
Verners har i princip stått helt tomt sedan 30-talet. Under en period användes köket som sädesmagasin, därom vittnar ett antal råtthål vid golvet.
- Det låg två decimeter säd på golvet, minns Barbro.
Den som vill studera hur ett knubbhus är byggt behöver bara titta på väggen invid vindstrappan. Numera är den väggen helt bar, varken målad eller tapetserad. Det är möjligt att den förr var täckt av tidningspapper. På en annan vägg finns lite rester som visar att tidningar använts som väggbeklädnad i detta hus.
Barbro och Karin har möblerat huset inför visningen. Allt har hämtats från vindar och bodar, systrarna tillhör en släkt som farit varsamt fram med de ärvda ting tidigare generationer lämnat efter sig. Allt har sparats. Det är därför den mäktiga imperialsängen kan visa upp sig i all sin glans, i ett hörn står byns allra första bönhusorgel och i kammaren hänger vad som med största sannolikhet kommer att fånga de kvinnliga besökarna allra mest: Klänningarna som systrarna Viklunds mamma sydde på 50-talet och barnkläderna som Adele och Cecilia skickade hem till släkten i Sverige. I ett av dessa Amerikapaket fanns en svart flickklänning i ett sidenliknande material. Den fick Barbro ha på sig på kalas, men det kändes inte riktigt rätt.
- Jag tyckte den var för fin jämfört med vad de andra hade på sig.