I huset i Medle hoppas de att i framtiden få höra ljudet av små fötter mot golvet.
Det är inte alla som vill bli föräldrar. Men att vilja och inte kunna är naturligtvis oerhört påfrestande. Norran träffar Monica och Jörgen Bergkvist hemma i Medle. Det renoveras för fullt i huset och det finns långt gångna planer på ännu mer renovering. Men samtidigt pågår ett annat jobb – ett betydligt svårare.
– Jag skulle säga att vi aktivt försökte få barn på naturlig väg i minst tre år, säger Monica.
När det inte blev några resultat så påbörjades en utredning om barnlöshet i slutet av 2017.
– Utredningen visade att det var mina ägg som inte var av bra kvalitet. Efter utredningen gjordes bedömningen att vi skulle remitteras till IVF-kliniken i Umeå. Där tog de beslutet att de skulle prova med mina ägg och befrukta dem med Jörgens spermier.
IVF står för in vitro-fertilisering och betyder befruktning i laboratorium i glaskärl eller provrör. Av landstinget får man tre försök. Det första för Monica och Jörgen inleddes i början av 2018.
– Vi fick återfört ett ägg – men kroppen stötte bort det direkt. Andra försöket fick vi inte ens ett ägg befruktat.
Den tredje gången fick de tre ägg befruktade. Men inget kunde återföras.
– Det sista ägget som var kvar slutade dela sig dagen innan det skulle frysas ner, så det tog sig aldrig till frysen, säger Monica.
Läkarna rekommenderade då att de inte skulle fortsätta med IVF-försöken.
– De sa att chansen att lyckas med mina ägg var liten och att vi skulle prova med äggdonator. Och vi hade redan börjat prata om det innan beskedet kom.
Att göra ett IVF-försök innebär mycket mediciner och man får leva efter ett stimuleringsprotokoll.
IVF-försök innebär en väldigt stor påfrestning.
– För det första så blir livet låst mot stimuleringsprotokollet. Det blir väldigt många hormonsprutor och man håller på väldigt länge. Men det är inte bara det. Det är den mentala aspekten som spelar in och även den fysiska, då man blir påverkad av behandlingen. Dessutom slits man mellan hopp och förtvivlan. Man tänker hela tiden: "Ska det lyckas?" när man sticker sig med sprutorna i magen. Inför sista IVF-försöket skulle jag använda en nässpray, Suprecur, i 14 dagar, innan jag fick börja med hormonsprutorna. Detta för att pausa min egen ägglossning. Sprayen skulle tas vid samma tidpunkt tre gånger per dag, vilket innebar att jag var tvungen att ställa alarmet på telefonen för att inte missa en tid, säger Monica.
– Jag var även tvungen att komma ihåg att ta med sprayen till jobbet eftersom arbetspassen hade börjat när sista dosen för dagen skulle tas. Det innebar en ständigt inre stress vilket så klart var jobbig. Men inte nog med stressen, jag fick ganska mycket biverkningar som huvudvärk, yrsel, trötthet, illamående och svettningar, främst nattetid. Kroppen försattes i vad man kan likna ett klimakteriestadium.
Jörgen har naturligtvis följt Monicas kamp på nära håll.
– Man känner sig ganska maktlös som man i det här. Man gör egentligen inte någonting. Det är kvinnan som får ta allting. Jag har sagt att om det varit jag som var kvinnan så hade det aldrig blivit något. Jag har försökt vara mig själv och stöttat när det behövts, säger han.
Hur har ni som par hanterat den jobbiga tiden?
– Vi har haft väldigt högt i tak. Man har fått vara sig själv. När man har varit ledsen så har man fått vara det. Ibland har man behövt få ut sorgen, för det är en sorg. Jörgen har fått ta mycket som han kanske inte egentligen ska behöva ta då jag kanaliserat ilskan mot honom, då han är närmast. Men någonstans har han nog förstått att det inte är mitt riktiga jag. Det är känslor som måste ut, säger Monica.
– Jo, jag har fått en hel del skit ibland – men jag har insett varför, konstaterar Jörgen.
– Du har hållit dig lite flytande. Du har kanske inte berättat och visat hur du känner sig. Att du känt dig maktlös, säger Monica.
På kylskåpet finns magneten med ett väldigt tydligt budskap.
Hur orkar man med ett sånt här liv?
– Drivkraften har varit drömmen om att skaffa ett barn och bilda familj. Sedan har vi också valt, från att vi gjorde utredningen, att inte dölja något. Innan utredningen så höll vi det för oss själva och det var väldigt jobbigt. Då fick man frågor som "Ni har varit tillsammans så länge, ska ni inte skaffa barn?". Och man svarade: "Jo, det kommer nog att komma." Man fick måla upp en fasad, säger Monica.
När de gjort utredningen så tog det ett tag innan de landade i verkligheten.
– Först skuldbelade jag mig själv för att jag inte kunde ge min make ett barn. Att det var fel på mig. Efter en stund när jag fick bearbeta det, och jag var tvungen att göra det, fick jag landa i att mina ägg är dåliga – men att jag inte kunde göra något åt det. Vi kan fortfarande bilda familj – på ett eller annat sätt. Det finns andra vägar att gå.
När de valde att vara öppna med det som pågick insåg de också att de inte är ensamma.
– Vi förstod att det var ganska vanligt. Folk började höra av sig till oss om att de kände flera andra som varit med om något liknande. Och andra hade gjort samma resa. Då fann man styrka i det – att vi är inte ensamma om detta. Det blev en befrielse att få berätta. Vi har inte krävt att folk ska förstå det här om de inte gått igenom samma sak. Men det har varit skönt att andra haft en viss förståelse för att vi har haft det kämpigt, och kollegor och vänner har verkligen försökt att stötta oss, säger Monica och fortsätter:
– Vi är tacksamma över att ha förstående arbetsgivare, som ibland med väldigt kort varsel kunnat lösa med vikarie eller annan kollega när vi har behövt ta ledigt från en dag till en annan för att vi varit tvungna att åka till Umeå, eller som i mitt fall många gånger ta provet i stan eller göra ultraljud för att se antalet äggblåsor under stimuleringstiden när jag tog hormonsprutorna.
Förhoppningen om ett barn lever vidare. Nu har de fått donerade ägg som ligger i frysen i Umeå. De vet inte var de kommer ifrån och kommer inte att få veta.
– Donatorn är anonym för oss. Men om det blir ett barn så kommer det när det blir 18 år ha rätten att få veta, säger Monica.
Det är Jörgens spermier som har befruktat äggen.
– Jag väntar nu på att få ta bort en polyp från livmodern. När det är gjort så kommer jag att kontakta Umeå för att påbörja en hormonell behandling igen, säger Monica.
Denna gång blir det inte med sprutor utan med tabletter.
– Det gör min kropp redo att kunna ta emot ett ägg. De tinar upp ett embryo och så hoppas vi att det klarar upptiningen. De flesta gör det. Sedan blir det återfört.
40–50 procent lyckas med äggdonation.
– Det är dåliga odds – men det är bättre odds än med mina ägg. Det finns inga garantier men det vet vi ju om.
Jörgen har under perioder känt sig väldigt maktlös.
Paret är också väldigt nöjda med stöttningen från IVF-kliniken i Umeå.
– Vi har bara gott att säga. De är jättemysiga och stöttande och man känner sig varmt välkommen. Det är nästan som man längtar dit, säger Monica.
– Det är nästan som att komma hem, säger Jörgen.
– De tar så bra hand om oss båda två, säger Monica.
Jörgen hade det lite tufft en av gångerna.
– Jag kom dit och skulle vara stark och stöttande. Men när man insåg hur ont det gjorde och de började föra in instrumentet för att plocka ut ägg så tänkte jag att det nog är bäst att lägga sig ner. Så jag fick lägga mig ner på golvet, säger Jörgen och båda skrattar.
– Så där försvann han och jag fick göra det själv, säger Monica och skrattar ännu mer.
De är imponerade över att det är möjligt att skaffa barn på det här sättet.
– Det är faktiskt fascinerande. Jag brukar säga det till mina kollegor. Innan man är med om detta kan man inte förstå hur det är. Man lär sig så mycket om sig själv och om hur kroppen fungerar även om det är en känslomässigt jobbig resa, säger Monica.
– Ja, det är verkligen som en berg- och dalbana, fyller Jörgen i.
De fick tio ägg från donatorn.
– Vilket kändes perfekt. Men någon dag senare ringde de och sa att bara tre ägg blivit befruktade. Då tänkte man "Ska det bli sådär igen?".
De var tvungna att vänta för att få veta hur många av äggen som klarat sig till frysen, och fick återigen gå på nålar.
– När de ringde ställde jag in mig på att det gått åt skogen, som en försvarsmekanism. Då sa de att två klarade sig till frysen. Jag grinade av glädje. Även om det bara är två så var det en lättnad. Sedan är det som sagt inga garantier. Det är en spännande resa.
Det finns ingen tidsrymd för när äggen ska sättas in. De ligger där och väntar på dem. Den tuffa tiden är inte över än.
– Jag har fällt många tårar. Jag har brutit ihop flera, flera gånger, säger Monica.
– Jag har inte fällt lika många, man har försökt varit stark och bröstat upp sig. Men när man varit någonstans själv så har man lättat på sitt eget tryck, säger Jörgen.
Monica har gett upp flera gånger. Men hittat drivkraften i att få bilda familj.
Minst sju år har gått.
Hur många gånger har ni gett upp?
– Många gånger. Innan utredningen så hoppades man ju att det skulle ha tagit varje månad – sedan kom mensen och man insåg att det inte ville sig. Innan vi tog beslutet om utredningen så hade jag nästan gett upp, säger Monica.
Då hade de också fått ett tidigt missfall av en graviditet som tillkom på naturlig väg.
– Det tog sig inte och vi försökte. Det måste bero på någonting. Innan vi bokade tid för utredningen så hade jag inom mig ställt in mig på att jag kommer aldrig bli mamma.
Kärleken mellan Jörgen och Monica har vuxit sig starkare under den tunga tiden.
Men trots all kamp och alla svårigheter. Kärleken mellan Monica och Jörgen består.
– Jag tror till och med den har blivit starkare, säger Jörgen.
– Vi har verkligen stärks i äktenskapet när vi gått igenom det här tillsammans. Jag är jätteglad att jag har Jörgen, säger Monica.
De vill också rikta tacksamhet till de som donerar ägg.
– De gör ju samma procedur som vi fast de gör det inte för att få barn – utan att andra ska få möjlighet. Det är guld värt att det finns de som gör det för andra. Det är fantastiskt.