Jag har varit med på en lång resa och är nöjd. Jag stannar här nu och låter andra ta över”, säger Bo Sandström.
Att bli polis eller brandman är för många en barndomsdröm. Men så var det varken för Bo Sandström eller Göran Josefsson.
Bo jobbade som elektriker i Örebro när en kompis berättade att han sökt till polisskolan. ”Du är inte klok”, blev reaktionen från Bo, som trivdes bra där han var och siktade på att starta eget.
Sedan bestämde han sig ändå för att hänga på. Det slutade med att Bo kom in, men inte kompisen.
Efter utbildningen väntade jobb i Lindesberg och Örebro. Via tjänster som polis i yttre tjänst, utredare, närpolis och de sista fyra åren på länskriminalen i Örebro, grova brott, sökte Bo tjänst i Skellefteå 2005.
Han och hans fru hade då bestämt sig för att flytta från Bergslagen till Norrlångträsk, pappans hemby.
I Skellefteå jobbade han först som stationsbefäl och sedan som närpolischef och förundersökningsledare i Skelleftehamn. 2015 blev han gruppchef och förundersökningsledare för Malå, Norsjö och Skelleftehamn.
– Vi har jobbat offensivt med alla typer av polisiära ärenden hela vägen till åklagare, från ax till limpa. Det har varit mycket tillfredsställande.
Göran har varit brandman sedan 1993 och chef sedan 2004. Även hans yrkesval är till stora delar en slump.
Det började med att några kompisar inom räddningstjänsten tyckte att han skulle söka in. Chefskapet kändes inte heller främmande, då han tidigare bland annat varit arbetsledare på gummiverkstaden i Malå.
– När räddningschefen gick i pension tyckte brandmännen att de skulle satsa på mig.
Både Bo och Göran vittnar om att det är speciellt att jobba på en mindre ort. Framförallt kommer man väldigt nära människorna.
Det är det som gör jobbet så intressant, menar Bo, som tror att det är svårt att göra ett bra jobb om man inte tycker om dem man är satt att serva.
– Jag har lärt mig att uppskatta lokalbefolkningen jättemycket. De är enkla, raka och ärliga.
Jobbet i sig är också speciellt. Som polis eller brandman möter man människor i kris. Det kan till exempel vara någon som utsatts för ett hemskt brott.
– Här kan man inte krypa undan. Inte när man möter människorna på Konsum eller Ica en stund senare, säger Bo.
För Malåbon Göran är det också högst påtagligt. När Malå gummiverkstad brann ned till grunden var det hans gamla arbetsplats som lades i ruiner. Och om någon råkar ut för en tragisk händelse är risken stor att det är någon han känner.
I sådana fall brukar Posom-gruppen samlas och samtala. Att prata är viktigt för alla berörda, konstaterar Göran:
– Du ska gå uppför en trappa innan du har bearbetat det som hänt. Varje gång du pratar om det har du gått ett trappsteg. Då lättar du på trycket.
När Göran Josefsson räddade en kvinna som var instängd i ett brinnande hus prisades han vid Svenska Hjältar-galan. Men själv är han ödmjuk: ”Jag gjorde bara mitt jobb”.
Självklart finns det händelser som har etsat sig fast mer än andra. En sak Göran aldrig glömmer är den dramatiska händelsen i Adak 2018, när han räddade en kvinna ur källaren på ett brinnande hus där även en yxbeväpnad man hade befunnit sig.
Då fick han också känna på hur det är att få oanade krafter i en nödsituation.
– Jag tog tag i benen, slängde ut henne genom fönstret och hon vägde ingenting. Det var speciellt.
En händelse som fortfarande gör ont för Bo är Olle Forsbergs försvinnande i Rentjärn 2019. Att de anhöriga fortfarande tvingas leva i ovisshet om vad som hänt känns oerhört ledsamt.
Det så kallade soprumsmordet i Norsjö 2017 minns han också som en närmast ofattbar händelse. Då hade Norsjö redan skakats av ett mord bara några månader tidigare:
– Först trodde jag inte att det var sant. En äldre dam mördad i ett soprum. Stämmer verkligen uppgiften?
Samtidigt känns det bra att bägge morden snabbt klarades upp. Bo beskriver det som hände efter soprumsmordet som ett mycket bra polisarbete, med god hjälp av allmänheten.
De viktiga första timmarna togs tillvara, polisstationen blev snabbt en utredningscentral, sedan finkammades samhället i jakt på spår.
– Det ledde fram till en fällande dom och det är otroligt viktigt.
Olle Forsbergs försvinnande, soprumsmordet och den stora inbrottsvågen är några händelser som etsat sig fast hos Bo Sandström.
En annan sak som etsat sig fast hos Bo är villainbrotten. Inte minst brottsvågen hösten 2020 som aldrig tycktes ta slut.
– Det nötte ned mig.
Då minns han hellre förra hösten. Då skedde det bara ett villainbrott i Malå och Norsjö, jämfört med 21 hösten innan.
Om det beror på det stora förebyggande arbetet som lades ned får en framtida utvärdering visa. Men Bo är i alla fall väldigt glad över det goda samarbetet med kommunen, räddningstjänsten, epa-traktorförare och fastighetsägare.
Inte minst är han imponerad över allmänhetens engagemang. Även om det ibland kunde få dråpliga följder.
Som när några civilklädda poliser var ute och smög i buskarna och polisen fick in en nytagen bild från en husägare med texten ”nu är tjuvarna här!”
– Vi kände direkt igen vår kollega på bilden. Det blev ”vi avbryter nu!”, säger Bo och skrattar.
Överhuvudtaget vill han lyfta fram samarbetet med kommunerna och det förebyggande arbetet.
– Huvuduppdraget är att förebygga brott. När ett brott begås är det ett misslyckande.
Bo har nyligen fyllt 60 och väljer alltså att gå i förtid. Det finns flera orsaker till det, bland annat känns det som rätt tid att gå när stora förändringar är på gång inom polisen.
Men det spelar också in att han med åren har fått en ökad känsla av att vara otillräcklig. Och att inte kunna slappna av.
Det spelar ingen roll om han har semester och sitter på en strand någonstans – när han får ett meddelande om att det varit ännu ett inbrott på Hjortronstigen i Malå eller ett rån i Norsjö är det något som sticker till i honom.
På senare tid har han även reflekterat över vad som är viktigast i livet. Då har han kommit fram till att tiden betyder mest.
Tid som han nu ska ägna åt nära och kära, men även åt annat:
– Jag har alltid tyckt om att skapa med händerna. Att renovera bilar och hus. Det ger mig en inre tillfredsställelse att se saker växa fram och det kommer jag att fortsätta med så länge jag kan.
Göran, som hunnit fylla 64, tänker också ta vara på tiden. Även han har levt med känslan att aldrig vara ledig när det piper till i telefonen.
Först och främst ser Göran fram emot att ta skotern ut på sjön och sätta sig och pimpla i vårvintersolen.
Sedan har han tänkt åka och träffa släktingar i Kiruna. Bland annat en farbror som han inte träffat på länge.
– Vi har pratat om att fara ut och fiska ihop. Nu är det bara att ta sig tiden. Det kan bli en vecka eller två.