Före och efter. Innan dansen drar igång blir det uppvärmning. Allra sist är det efterstretch. Foto: Thea Holmqvist.
Därför hörs ingetkastanjettsmatter när flamencogruppen övar i Kulturskolans danssal på måndagseftermiddagarna. Istället klappas det i händerna och stampas med fötterna. Hårt så det vibrerar i betongen. Understundom, strax över axelhöjd, utför armar och fingrar intrikata och mycket graciösa rörelser som inte alls stämmer överens med fotstampens rytm.
När olika kroppsdelar ska utföra olika rörelser samtidigt, och detta ska synkas ihop till en sammanhållen dans, då blir det inte bara knepigt. Det blir vansinnigt tjusigt också, när det fungerar.
.lemonwhale-embed-container { position: relative; padding-bottom: 56.25%; height: 0; overflow: hidden; max-width:100%; }.lemonwhale-embed-container iframe { position: absolute; top: 0; left:0; width: 100%; height: 100%; }
Vilket det gör,för dessa kvinnor, som befinner sig i spannet strax under 60 upp till 70 +, har ägnat sig åt de spanska danser som går under samlingsnamnet flamenco bra nog länge. Tre av dem har hållit på i tre år, lika länge som dansläraren Pia Burmans dansgrupp har funnits.
– Flamenco är väldigt bra, man tränar både koordination och balans, förklarar Solveig Sundqvist som är här tillsammans med sin syster, Yvonne Lindström.
– Det är roligt. Det här är en dans man inte dansar i vanliga fall. Det är en utmaning och rätt svårt, tillägger Christine Sjödin vars svarta kjolvolanger med vita prickar har en helt annan färg på baksidan: Rött för mesta möjliga effekt.
Dessutom tränar depå att vara riktigt raka i ryggen. Flamencodans i halvhöga klackar ger en fantastiskt fin hållning. Stolt och kraftfull. Det är inte utan att det fortsätter att vara lika rakryggat därhemma. Skulle ryggraden trots allt börja sagga en smula, då ekar Pias ordergivning omedelbart i elevernas inre: "Här ska vi tänka tjurfäktare!" och då blir det allmän uppryckning. Axlar bakåt, upp med hakan och utmanande ögonkast runt hela köket. Samma sorts blickar som riktas mot den enorma väggspegeln i danssalen.
Flamenco kan varaså mycket. I den här gruppen dansas olika tangovarianter, uppblandat med alegriarytmer och sevillanas, det vill säga folkdanser från Sevilla.
Ibland är det långsamt, ibland är det snabbt och ibland riktigt hetsigt. Så hetsigt att det är svårt att tro att någon kan göra så snabba rörelser med fötterna. Dessutom måste det bli rätt. Är det enbart klackarna som ska smattra som trumpinnar eller ska det vara ett samspel mellan klack och tå? Ska hela foten vara med?
Det är verkligendrag i kjolarna. Rundskurna, med en enorm vidd och med skummande svall av flerfärgade volanger sätter de fräs på den sydeuropeiska dramatiken och gummibanden töjs ut och krymper ihop i takt med ägarens kroppsutveckling.
Och så är det klackarna.
Dom är hårda dom.
Särskilt om det är äkta spansk vara med spik i.
– Det är bara Pia som har sådana skor, de är så dyra, förklarar Rose Marie Stenman vars läckert röda med smal rem över vristen har hängt med i 30 år, ända sedan jazzdanskursens dagar.
Pia,som just dragitkjolen över sina ormmönstrade leggings, kommer haltande över golvet med en sko på foten och den andra i handen för att visa upp sulan där metallen glänser på både klack och tå.
– Det är spikar som sitter tätt, tätt. Nu är skorna så slitna att det ser ut som en jämn yta, men här, vid tån, har en spik ramlat bort.
Nu kanske någon tror att gruppen har klätt upp sig enbart för fotografens och Norranläsarnas skull. Någon kanske frestas att tro att de övar i fladdriga shorts när ingen tittar på.
– Vi är alltid klädda så här. Skor och kläder ger en särskild känsla. Det måste vara den rätta stilen, poängterar Pia.
Gruppen har uppträttvid flera olika tillfällen, bland annat på seniordagarna på Brinken, på Regnbågen och på lasarettet. Annars är det nog så att flamencodans är rätt sällsynt. Norrans reporter kan inte minnas att hon sett något liknande live sedan Mallorcaresan 1988. Och det är ju rätt länge sedan.
Det är också rätt länge sedan Pia Burman satte ner klackarna första gången. Då var hon nio tio år och hade just börjat stampa omkring därhemma, på Lägergatan i Byske.
Det tyckte inte föräldrarna om. De tänkte på golvens framtid. En stampbräda av plywood placerades ute i garaget och där fick dottern öva in tå-, häl- och helfotsstampningar med växlande rytmer så mycket hon orkade. Ville hon träna på att knäppa med fingrarna så gick det också bra. Fingerknäppningar tillhör flamencons uttrycksmedel.
Musiken består oftaav en sångare som ackompanjeras av en ensam gitarr. Även om man inte förstår språket så väcks känslor till liv: Sorg, desperation, förälskelse, svartsjuka, förtärande passion. Flamencon är aldrig tam, aldrig slätstruken. Visst kan en glidande dansbandsfoxtrot för två förvandlas till en het tryckare framåt nattkröken, men den kan aldrig nå samma känslohöjder som en flamencodansares majestätiska solouppvisning på dansgolvet.
Flamencokursen
Drivs av: Pia Burmans företag Zoloz i samarbete med Studieförbundet Bilda.
Flamenco: Spansk konstform vars ursprung är okänt. Det musikaliska inflytandet kommer bland annat från Indien, Persien, Marocko, Egypten, Grekland och flera andra länder. Förknippas oftast med de spanska romerna.
Olika danser: Till exempel fandango, soleares, zapateado och alegrías.
Sångerna: Visar ofta starka känslor och framförs med handklapp, gitarrer och cajon. Dansaren visar med rörelser och kroppshållning de känslor som finns i musiken. Skoklackar och fotsulor används som rytmikinstrument.
Cajon: Slagverksinstrument i form av en låda. Man sitter på lådan och spelar med händerna på framsidan.
Kastanjetter: Två skålade träbitar som slås samman. Fästs med ett band på tummen och används av dansaren för att hålla takten.
(Källor: zoloz.se och wikipedia.se)
Vi är alltid klädda så här. Skor och kläder ger en särskild känsla. Det måste vara den rätta stilen.
Rundskuret. Det är förklaringen till flamencokjolarnas enorma vidd. Foto: Thea Holmqvist.
Klädkoden. Det ska vara den rätta stilen redan från början. Foto: Thea Holmqvist.
Se dig själv. Hållning, rörelser, mimik. Spegeln är bästa danspartnern och hårdaste kritikern. Foto: Thea Holmqvist.
Häng med nu. Dansläraren Pia Burman, längst till höger, drar upp takten för Christine Sjödin, Solveig Sundqvist och alla de andra. Foto: Thea Holmqvist.
Koordination. Armar, fötter och kjolar blir en samverkande helhet. Främre raden, från vänster: Lena Nilsson, Pia Burman,Solveig Sundqvist, Christine Sjödin. Bakre raden, från vänster: Heidi Vesterlund, Yvonne Lindström och Rose Marie Stenman. Foto: Thea Holmqvist.