När jag var liten så förstod jag aldrig att folk kunde byta arbetsplats eller yrke.
Mamma och pappa jobbade på Skega. Punkt.
Typ alla farbröder i grannbyn jobbade på sågen. Punkt.
Och mina fröknar - de hade alltid jobbat på Sandforsskolan. Så det så.
Jag är idag fullt medveten om att jag som liten levde i en liten bubbla som sträckte sig mellan typ Hortlax i norr, Stavaträsk i väster, Bolidenvägen i söder och Kåge i öster.
Men det som gjorde att jag trodde att man jobbade på samma ställe hela sitt yrkesverksamma liv - det var i stort sett så. Arbetsmarknaden på sent 80-tal var en helt annan än i dag.
Medan de flesta i mina föräldrars generation gjort ungefär samma sak genom hela arbetslivet, får de i min ålder försöka parera ett helt annat läge.
Under de senaste åren har flera i min omgivning ryckt upp sina rötter och provat något helt nytt.
Det har handlat om utbildningar och att helt byta inriktning, liksom att säga upp sig från ett fast jobb och kasta sig ut i den okända tillvaron. Gemensamt för dessa har varit att det har varit på frivillig basis. Vi som i dag är i 30-årsåldern får höra att vi ska jobba till 75 års ålder. Då gäller det att trivas så bra som möjligt på vägen - även om det innebär att gambla lite.
Emellanåt får man dock rycka upp rötterna utan att man vill. Att tvingas till det där steget medan man helst bara vill stå på samma ställe och rota sig, det kan bli riktigt jobbigt.
Men med tanke på dagens arbetsmarknad kanske man alltid borde ha en back up-plan. Rätt vad det är kan ditt jobb hamna i ett låglöneland eller din avdelning läggas ner på grund av omorganisation. Och den vetskapen har nog smugit upp på oss alla. Det är ingen slump att frågan "vad skulle du göra om du var tvungen att omskola dig till något helt annat?" dyker upp allt oftare.
Alla sitter vi och är lite rädda för vad som kommer att hända i vår bubbla. Att den har blivit större är inte bara bra.
Emellanåt får man dock rycka upp rötterna utan att man vill.