De unga (tänk yngre medelålders typer), de snackar så mycket om träning nuförtiden. Det är ett evinnerligt malande om hur mycket de tränar, hur mycket de borde träna och hur mycket de faktiskt kommer att träna bara vädret blir bättre.
Alltså snacka om det! Vad kan två veteraner egentligen ha att komma med när alla andra är så himla på hela tiden?
De kan komma med en hel skog att springa omkring i och ett antal stenar att stöta iväg. Birgitta kan visa upp en medaljsamling som väger sju kilo (yes, de är kontrollvägda) och Bengt behöver bara peka på närmaste bokhyllas översta krön där glänsande prispokaler bröstar upp sig i stram givakt.
– Det är nästan bara skidpriser, uppblandat med lite annat, förklarar Bengt.
Hon är 78, han 83. Hennes ben började spritta i Vännäs när hon som 2,5-åring deltog i en riksmarsch. Sträckan var kanske 1,5 kilometer. Inte mycket, sett i det långa perspektivet, men bra nog långt för en liten flicka på 40-talet.
1955, som 22-åring i finska Åbo, började Bengt få ordentligt grepp om årorna och rodde till sig ett silver i det inhemska mästerskapet.
– Innan dess var jag dålig på idrott. Och så var jag yngst i klassen.
Tiden fortsatte att gå. Birgitta övade flitigt på kast med liten boll, men gillade inte att springa. Hon var mer förtjust i att gå, och så fortsatte det tills hon var lite drygt 20. Det var då hon började tänja på stegen och få upp farten.
Nu gör vi ett trestegshopp, till 1976, då Birgitta sprang förbi Bengt på Broarna runt i Skellefteå.
– Jag sprang i stövlar, minns Birgitta. De var låga, med dubbar på sulorna.
Av detta kan vi dra slutsatsen att utrustningshetsen ännu inte hade nått sin kulmen.
Det Bengt minns bäst från detta tillfälle var att kvinnan i stövlar, som både sprang om och förbi honom, verkligen kunde vara något att satsa på för framtiden.
Det var hon. Och sedan blev Bengt bra på korta distanser och Birgitta på långa, ända upp till maratonnivå.
När de satte igång att tävla riktigt på skarpen, då var de ju redan i 35-årsåldern, och drygt det, och därmed var de veteraner redan från början.
Det är därför det vimlar av veteranmästerskapspriser i det Eklundska tjället.
Av de två så är det Birgitta som fortsatt att springa, och helst i spåren uppe på det närbelägna Vitberget. Senare i år bär det av till Veteran-VM i Perth, Australien.
– Jag ska springa 800, 1500 och 5000 meter och eventuellt 10 000 också. Om jag ids. Det blir så många varv runt banan på 10 000.
Medan Birgitta ägnar sig åt detta så kommer Bengt (på grund av artrosknäet som lagt krokben för hans fortsatta löpande) att återigen dyka upp på Norrvalla i sommar. I distriktsmästerskapet i friidrott. Där kommer han att kasta olika saker; diskus, spjut, slägga och vikt, samt stöta iväg en och annan kula. Och högst troligt, för att inte säga alldeles säkert, så blir det vinst varje gång. För numera är han inte bara äldst, han är dessutom helt ensam i sin åldersklass. Det är ju klart att det blir många priser.
Tränar gör han på tomten bakom den vita mexitegelsvillan, mot skogen till, och med enklast tänkbara redskap dessutom.
Kulan är en vanlig sten (finns flera, i olika viktklasser). Spjuten är hemgjorda, släggan likaså. Diskusen (en sten förstås) är rödmålad för att synas bättre om den råkar hamna i lingonriset.