Som barn möter du mycket nytt och mycket kan vara obehagligt. Det kan vara stora muskiga män, som egentligen är snälla, men ser farliga ut. Själv var jag rädd för den legendariske AIK-ledaren Lennart Magnusson, mina syskons dagmammas man Erik och mammas kusins make Manne, han som alltid knäppte sönder handen när han hälsade på en. Ingen av dessa tre var dock egentligen någonting att vara rädd för.
Men främst kommer rädslan från filmer, tv och böcker.
Man kan bara dra sig till minnes sin egen barndom. Utbudet på 80-talet var inte alls lika stort som det är nu. TV-kanalerna var två och tecknat fick man mer eller mindre bara se på julafton eller i Gomorron Sverige där Hacke Hackspett var den ledande figuren. "Och nu något för barnen" kanske ni kommer ihåg.
Men trots det så fanns det fruktansvärt mycket att vara rädd för. Generellt kan man räkna in alla Staffan Westerbergs dockor där Stor-Potäten i Vilse i pannkaka var den största skräcken. I mitten av 80-talet var man livrädd för Vildvittrorna och Grådvärgarna i Ronja Rövardotter, Katla i Bröderna Lejonhjärta, och till och med underbara Elsa Beskow med hennes fantastiska bilder gav barnen mardrömmar med sitt Bergatroll i Tomtebobarnen och den inte allt för trevliga Gumman Tö med sin kvast. Vem kan dessutom tänka tillbaka på den grymma julkalendern Trolltider utan att känna rädsla för ett annat bergatroll, gestaltad av Sigge Fürst.
Det fanns andra obehagliga figurer också. I Trazan och Banarne så dök kudden upp framför ögonen när Hemlige Arne eller Olyckan dök upp i rutan. Tydligen så har jag en kollega som var rädd för Alf, rymdsnubben från Melmac.
I filmens värld fanns kanske de flesta. Clownen Pennywise från Stephen Kings Det ger mig fortfarande mardrömmar. Alla som såg Poltergeist i för tidig ålder kan väl knappt titta på myrornas krig på tv:n, eller inte vara rädda för tvillingarna i The Shining. Gremlins var också orsaker till tårar. Onde Vigo the Carpathian från den andra Ghostbustersfilmen är ett annat exempel.
Bokomslag kunde också vara hemska, och värst av alla var Skrikande spegels gåta med Tre deckare löser.
Men det ska alltid finnas någon som är värst av alla, och värst av alla var Mårran.
Ett snabbt sök på internet bekräftar teorin. De allra flesta i 40-årsåldern var rädd för Mårran.
Den fruktansvärt otäcka varelsen som var otäckast av alla otäcka i Mumindalen. Och det i en ordentlig konkurrens. Du hade Lilla My, Hattifnattarna, Is-frun och Stinky och varför inte Hemulen, där namnet faktiskt är det värsta. Samtliga väldigt obehagliga på sitt sätt.
Och Mårran var alltså inte ens ond. Att hon medvetet med fryser allt till is var ett missförstånd, Hon längtar bara efter värme men vet inte hur man gör. Men det är ju en klen tröst nu. Och det finns dessutom de som tror att Mårran är en produkt av vår egen rädsla för det okända.
Frågan är nu vad som ska ge våra barn dessa mardrömmar? Vem ska bli den nya Mårran? Vem ska ge barnen samma mardrömmar som clownen Pennywise gjorde i vår generation?
Svaret kan vara ingenting. Utbudet är enormt för barn i nutid och det känns som om de blir mer och mer avtrubbade. Vilken barnkanal man än slår på dyker det upp varelser som man själv aldrig skulle ha släppt kudden om man såg det då. Men nu verkar konsumtionen av otrevligheter aldrig sina. Dottern har varit rädd för glassbilen. Den borde väl vi föräldrar vara mer rädd för.
Bra eller dåligt? Ja, det får ni nog själva avgöra.