På farstukvisten. Per-Albin-torpet är inte stort, familjen utnyttjar varenda kvadratcentimeter. Foto: Jeanette Lövgren.
Sofia Vallgren ochhennes familj äger inte bara ett äkta Per-Albin-torp i Kälen. De äger ett antal gamla uthus också, byggnader vars ursprungliga funktion tillhör en svunnen tid.
En svunnen tid, där befann sig inte Sofia när hon för första gången fick se Åkestorp. Efter att ha levt en tid med maken Torbjörn, som är född och uppvuxen på torpet, så framkastade hon ett djärvt förslag: Att bygga ut boningshuset med en inglasad altan.
Det blev tvärstopp direkt. "Nej!", sa Torbjörn. "Här ska inte göras några förändringar, torpet ska se ut som det alltid har gjort."
– Jag var nog rätt stockholmifierad i början, erkänner Sofia och skrattar lite generat åt minnet.
.lemonwhale-embed-container { position: relative; padding-bottom: 56.25%; height: 0; overflow: hidden; max-width:100%; }.lemonwhale-embed-container iframe { position: absolute; top: 0; left:0; width: 100%; height: 100%; }
Tjejen från Sunnanå,som bott 15 år i Stockholm och vars uteliv kretsat runt Stureplan, ville ha det lite bekvämt i den lilla sommarstugan. Det var väl inte för mycket begärt.
När nu detta inte gick för sig på några villkors vis så vandrade tankarna iväg åt ett helt annat håll. Hon började kasta sina blickar på den gamla ladugården, vars spruckna väggar av tegelsten och cement vittnar om ett hårt liv med uppslitande frostsprängningar varenda vinter.
Ladugården – fuse - var, liksom övriga byggnader, sedan decennier tillbaka fullproppad med diverse udda prylar. Ett hopplöst fall skulle kanske andra tycka, men inte Sofia.
– Jag såg en liten potential.
Detta ledde till atthon öppnade de stora dörrarna i den så kallade fusporten, i husets mitt, på vid gavel och lät ljuset utifrån strömma in. Hon beundrade utsikten en stund och började sedan fundera på alla ärvda, undanstoppade möbler som fanns staplade på garagets övervåning och som härbärgerades på föräldrarnas sommarställe. Där fanns 70-talsfåtöljerna som ägts av Torbjörns mormor Gerda, där fanns den lilla soffgruppen i typiskt 60-talsutförande som Sofia ärvt efter sin faster Inga-Maj. Tänk om de inte skulle köpa någonting alls, inte ens något riktigt billigt på loppis, utan bara använda allt det som de redan ägde själva. Här fanns ju föremål i överflöd att välja på.
Tanken var knapptfödd förrän Torbjörn satte igång att staga upp det slitna brädgolvet. Sedan bars möblerna in. Ljusstakar, lampor och annat slitet, skönt och praktiskt fick också hänga med för att skapa en avslappnad miljö i det opretentiösas tecken. Som kronan på verket knåpade Torbjörn ihop en mäktig ljuskrona av ett spinnrockshjul och gamla kedjor som förr användes för att hålla fast korna när deras klövar skulle verkas, det vill säga slipas och filas.
Med lite arbete ochtill nästan ingen kostnad alls förvandlades ladugården till en altan med skyddande tak, till ett sällskapsrum med massor av frisk luft och lekhörna för de båda pojkarna.
En del av allt som samlats i ladugården flyttades till det gamla garaget ute i skogen, men åtskilligt har fått stanna kvar på sina ursprungliga platser. Brädorna som ligger lagrade uppe i taket är kvar, verktygen fortsätter att ha den pensionerade emaljerade vedspisen från Kockums som sin naturliga samlingspunkt. Praktisk förvaring har kombinerats med altandrömmen.
Sofia tycker om det som är slitet, som bär spår från tidigare generationer.
– Allt det gamla, ärvda och spruckna ger själ åt det hela.
Sedan visar Sofia vägentill det allra senaste uthusprojektet, logen, som så sent som i somras förvandlades till festlokal med plats för åtminstone 40 personer. Blir det fler får de sätta sig på snöskotern.
I logen är det likadant. Sofias man-tar-vad-man-redan-har-filosofi genomsyrar allt, även den gamla såmaskinen som står vid ena långväggen.
– När vi hade kräftskiva för ett tag sedan dukade vi upp buffén på den.
Det som är mest slående med både loungen och logen är den nästan totala avsaknaden av renoveringsarbete. Inte ens en deciliter vitfärg har penslats på dessa slitna plankväggar. Alla springor och dragiga kvisthål är helt intakta.
Kalla det originalskick om du vill. Kalla det grånande patina.
Det syns att tiden har gått och så ska det förbli. Även gistna väggar har något vackert - inte bara friska fläktar - att erbjuda nutidsmänniskan.
– I sprickorna, det är där ljuset kommer in.
Jag var nog rätt stockholmifierad i början.
Dubbelt. Det finns även en matplats i loungen. Här syns ladugårdens dubbla funktion extra tydligt; altan och förråd på samma gång. Foto: Jeanette Lövgren.
Vädersäker. Vedkorgen med filtar gör att loungen kan användas året runt, oavsett temperatur. Foto: Jeanette Lövgren.
Lekvänligt. Vilgot (närmast kameran) och Alve är fria att leka överallt, inte bara i fusloungens lekhörna. Foto: Jeanette Lövgren.
För buffén. Såmaskinen är lagom hög och fungerar utmärkt som serveringsbord i logen. Foto: Jeanette Lövgren.
Redo för fest. Sofia dekorerar borden i logen med sånt som växer precis utanför tröskeln. Vimplarna är tillverkade av vaxduk. Foto: Jeanette Lövgren.
Mysigt. Bröderna Vilgot och Alve myser i fusloungen tillsammans med mamma Sofia. Takkronan är tillverkad av ett spinnrockshjul och gamla kedjor. Foto: Jeanette Lövgren.