Erling såg dagens ljus i Tvärliden utanför Norsjö. Barnaskaran var stor och Erling, som var första pojken, fick tidigt lära sig hugga i.
Så var det om man växte upp på ett nybygge under knappa förhållanden vid den här tiden.
Skolan gick han och syskonen i Risliden. Det innebar tre kilometers skolväg genom väglöst land som de antingen avverkade till fots eller på skidor.
Erling minns fortfarande sin lärarinna och ett möte med henne långt senare.
– Hon var snygg men pedant. Det hände att vi fick stå i skamvrån, men det var sällan jag behövde står där. Jag tror hon tyckte bra om mig, berättar han.
Efter den sexåriga skolgången var det hårt arbete som gällde: skogsarbete, timring av hus, vägarbete och mycket annat.
Det blev också ett lyft när Erling, tillsammans med bröderna Henrik och Martin, bröt en väg till Risliden. På 1940-talet satte de även upp ett nytt hus med el och telefon.
Nöjena i barn- och ungdomsåren handlade mest om att åka skidor. Erling berättar om ett skidspår till Ensamhet, Risliden och hem igen som han och bröderna avverkade många gånger.
Mest skidintresserad var lillebror Martin. Erling kommer ihåg hur han brukade stå i bagarstugan och koka skidvalla.
Så småningom fick han också en mycket framgångsrik tävlingskarriär som kröntes med dubbla OS-guld i S:t Moritz 1948. Det var då han blev ”Guld-Martin” med hela svenska folket.
– Jag minns när han kom hem, folk ville ta i medaljen, berättar Erling.
Medan Martin flyttade till Umeå för att satsa på skidkarriären gifte sig Erling med Mary Nyström och flyttade till hennes hemby Arnberg.
Här fick de sonen Stellan, som senare blev professor i fastighetsekonomi vid KTH, och drev ett mindre jordbruk. Men tiderna förändrades och småbruket blev allt svårare att leva på. Då sadlade Erling om och började i stället jobba med kraftverksbyggen längs Skellefteälven.
På fritiden har jakten alltid varit ett stort intresse. Erling jagade i många år älg i Totjälens jaktlag och såg gärna till att förgylla dagarna i skogen med sina historier.
Precis som i arbetslivet fick han även vara med om den tekniska utvecklingen i älgskogen:
– Jag och Stellan var till Burträsk och köpte en av de första älgdragarna. Det var en gåva från gud.
Erling blev änkling 1981, samma år som han gick i pension. Numera bor han på Klockarbo i Norsjö, där han har egen lägenhet samtidigt som han har nära till vänner och personal som kan titta till honom.
Han har tvingats amputera båda benen och hör lite dåligt, men fortfarande hänger han med i vad som händer i världen. Han är en trogen läsare av Norran, har den här dagen sett riksdagsdebatten på tv och när det är sportsändningar vill han ha tyst omkring sig.
Intresset för naturen och viljan att göra rätt för sig tycks också fortfarande vara djupt rotad hos Erling:
– Det är roligt att ge småfåglarna mat. Jag har talgoxar och talltitor här utanför. De sitter och tittar in. Jag kan inte dricka kaffe utan att mata fåglarna först.
Tre minnen:
1. Dragspelet. Tillsammans med brorsan Martin for han ofta runt och spelade i byarna i ungdomen.
2. Krigsåren. Erling var länge inkallad i Boden. ”Det var en orolig tid”, minns han.
3. Jakten. Han jagade gärna älg i sin krafts dagar. ”jag hade tur och fick skjuta många älgar”.
Jag och Stellan var till Burträsk och köpte en av de första älgdragarna. Det var en gåva från gud.