Third culture kids
Titel: Den som är värd att bli älskad
Författare: Abdellah TaÏa (översättning: Håkan Lindquist & Davy Prieur)
Förlag: Elisabeth Grate förlag
Kärlek kan vara komplicerat, än mer för Ahmed, en ung man från en fattig muslimsk familj i Marocko, där homosexualitet inte är accepterat.
Han möter kärleken i en rik fransman som 17-åring och flyttar med honom till frihetens Paris. Romanen är skriven i brevform, börjar 2015 med Ahmeds brev till sin döda mor och slutar med barndomsvännens brev 1990. Brevet till modern är hårt, han anklagar henne för faderns död och att hon styrt familjen som en diktator. Som läsare studsar man till över den bittra tonen, men längre fram i boken förstår jag att han känner igen sig själv i det system av underordning som gör kvinnorna hårda. Som när en man med arabisk påbrå förälskat sig i honom, och han utnyttjar sitt känslomässiga överläge för att sedan svika honom.
Relationen med Emmanuel är ojämlik och trots att han byter ut sitt arabisk klingande namn, gör allt för att integreras i den franska kulturen, har det en baksida. Han har anpassat sig så att han tappat bort sig själv. Som fyrtioåring inser han att han förlorat sina rötter, sitt språk och sin familj och när han förlorat sin ungdomliga kropp duger han inte längre.
Med sin vackra prosa skärskådar författaren maktspelet i kärleken och hur kolonialismen dröjer sig kvar. Han gestaltar känslor skickligt och skriver med ett vemod som gör det svårt att inte beröras.
Maria Eriksson
Titel: Third culture kids
Författare: Ra Hidaya Modig med flera
Förlag: Ordfront
Hur är det att ständigt få frågan om var du kommer ifrån, trots att du är uppvuxen i Sverige? Hur är det att ha föräldrar som fortfarande kallas invandrare, trots att de slutade vandra för över 30 år sedan?
Boken "Third culture kid" fungerar som poetiska, brinnande svar på den frågan. Där har redaktören Ra Hidaya Modig samlat över 40 berättelser, skrivna av allt från stjärnrapparen Silvana Imam till Skelleftebördiga Gabrielle Chellig.
Gemensamt är en sak – de är döttrarna, sönerna och barnen som slentrianmässigt benämnts med det trubbiga epitetet "andra generationens invandrare".
Redan i förordet slås det fast varför antologin behövs, varför den i själva verket är livsviktig. Babak Azarmi skriver om mellanförskapet, att vara invandrare i Sverige men "suedi" i Iran, att aldrig kunna landa i en identitet.
Nu formar han, tillsammans med sina medförfattare, den identiteten. Att vara ett third culture kid, att få definiera sig själv och vara allt på samma gång, anamma alla kulturer eller ingen på samma gång.
Boken innehåller korta sektioner där textförfattarna delar med sig av reflektioner kring identitet och samtiden. Orden blandas med bild, och estetiken är lika nyskapande som snygg. Där ryms artisten Erik Lundins dissekerande av låten "Suedi", utdrag från samtal samt slagkraftiga lyriska inslag.
"Third culture kids" är vacker, träffande men framförallt ett nödvändigt inlägg i debatten – skriven av och för alla third culture kids.
Maria Wallin
Orbital 1: Närkontakt
Titel: Orbital 1: Närkontakt
Författare: Sylvain Runberg & Serge Pellé (översättning: Björn Wahlström)
Förlag: Cobolt
Orbital av fransmännen Pellé och Runberg (där den senare är bosatt i Sverige och mest känd för att skriva seriealbum om Lisbeth Salander) är en science fiction-serie med välbekanta inslag. Intergalaktiska agenter som färdas genom världsrymden och besöker rymdstationer och planeter med fantasifullt skildrade varelser. För serievänner låter det lite likt Linda & Valentin (som filmatiserades förra året under namnet Valerian), och det är med all säkerhet meningen.
I det här fallet heter agenterna Swany och Izzua, deras organisation är Interplanetära Diplomatiska Byrån, och deras hemmabas är rymdstationen Orbital. I sitt första uppdrag tillsammans ska de mäkla fred mellan en koloni människor och ursprungsbefolkningen på en främmande värld. I första hand är de diplomater, men de får vara beredda på att ta till med hårdhandskarna.
Trots att den svenska utgåvan innehåller två franska album så tar händelserna inte riktigt fart. Det är ett lågt berättartempo, mycket bakgrundsinformation som ska förmedlas om den världsbild som ligger till grund för serien. Det kan förhoppningsvis framtida album undvika. Teckningarna är vackra men sticker inte ut i mängden av skickliga tecknare av franska albumserier. Däremot är det intressant att hela mänskligheten betraktas som en ovälkommen minoritet i världsrymden. Även i rymdepos brukar mänskliga varelser betraktas som en norm, men inte den här gången.
Andreas Eriksson