Vad hände egentligen?
I början på och i mitten av 00-talet idrottade jag på hög nivå och formen var på topp. Det var en fröjd att knyta på sig löpardojorna och jag fullkomligt flög fram i elljusspåren. Så är det inte idag – formen är allt annat än bra.
Jag lirade innebandy så sent som i fjol med GIB Tigers i division III och där fick jag och lagkamraterna mäta oss med andra. Men en skada (lower body injury) har hållit mig borta från spel sedan i våras och efter det har jag haft svårt att hitta en träningsform som triggar tävlingsdjävulen i mig.
Ända tills häromveckan.
Våren 2016 köpte jag nya skidor och kände att nu är det dags. Jag hade turen att få hjälp av kompisen Erik att valla dem. Men nån skidåkning blev det aldrig. Inte förrän förrförra söndagen då jag och sambon gav oss ut på Vitbergets trekilometersslinga. Först då blev det premiär på mina två år gamla, oanvända skidor.
Vi hade ont om tid, så det blev bara ett enda varv, men det räckte för att ge ordentlig mersmak. ”Hit ska jag igen!”, var tanken direkt jag satte mig i bilen och bara någon dag senare var jag tillbaka i spåret igen.
Men nu kommer vitill kruxet i det hela. Jag har alltid varit resultatinriktad i det mesta jag tar mig för. På gott och ont. Det kommer förmodligen från idrottandet på 00-talet. När jag då försäsongstränade med laget så ville jag alltid trampa på i toppklungan för att få ett kvitto på att den goda formen var där. Om jag blev passerad eller inte hängde med så upplevde jag det som extremt påfrestande.
Nånstans sitter det där kvar än idag. Skillnaden är att nu har jag inte flåset att hänga med i nån toppklunga och jag passerar inte heller nån i spåret. Istället blir jag skoningslöst omkörd av andra motionärer, som artigt byter spår och ledigt glider förbi mig samtidigt som jag hostar av snöröken som bildas bakom dem. Och jag lider. Om de bara visste vilken psykisk misshandel de utsätter mig för.
De sällsynta omkörningarjag gör idag genomförs inte lättvindigt, utan föregås av noggranna förberedelser och avväganden. Två kriterier som måste uppfyllas inför en omkörning är att den måste gå snabbt och sedan bör jag kunna åka/springa ifrån den andra motionären. Skräckscenariot är att jag går ut till vänster och kommer upp jämsides med den andra personen. Först där inser jag att jag inte har orken att genomföra omkörningen eller kanske bara just så pass för att lägga mig precis framför den andra personen. Så kan man inte göra. Då är det bättre att fortsätta ligga bakom. Och det är ju inte kul.
Resultatet av allden här psykologin är att jag tränar när så få som möjligt är ute i spåren. Jag spänner helst fast skidorna strax före 22-tiden på kvällen och på somrarna drar jag gärna ut på älvsrundan vid midnatt. Då kan jag hålla mitt eget tempo och slipper förödande omkörningar eller tuffa matematiska uträkningar om jag kan passera och dra ifrån personen framför mig.
Kollegan menar att det är dags för mig att komma ut från gömstället och istället träna på vettiga tider. Han har förstås rätt. Jag ska bara komma i lite bättre form först, Lars!
Om de bara visste vilken psykisk misshandel de utsätter mig för.