TV: Titta in i dockmakarens museum

Allt har sin tid.Det sa Viviann redan på telefon. Att tillverka exakta kopior av antika porslinsdockor och att handsy deras kläder av gamla, helst antika, tyger, är ett passerat stadium. Vuxenleken är över. Hon är i alla fall 77 år, har en "frusen axel" och håller just på att återhämta sig från en hjärtinfarkt.

– Jag ska inte göra en enda docka till. Har gjort mig av med alla gipsformar, men brännugnen är kvar.

De flesta dagarbrukar försvinna i ett töcken, men det finns några enstaka som stannar kvar i minnet. Mötet med Viviann och hennes dockor är en sådan dag. Genom spöregn, snöfall och snörök, genom gnistrande vita sagoskogar går färden förbi vägskyltar som det står Jörn, Storklinta, Myrheden och Banfors på. Över Byskeälven far vi och fram till Vivianns hus som hon köpte för att bo i – på nedre botten – men också för att alla dockorna skulle få plats på ett och samma ställe.

Där hon boddetidigare, på fiskodlingen Slintadammarna i Holmfors, var dockorna utspridda i olika hus. Under de 30 år som Viviann och maken Georg drev stället så dök det då och då upp busslaster med turister.

– Karlarna tittade på fiskodlingen och kvinnorna tittade på dockorna.

Numera är det ingen som kommer och tittar. Förresten skulle Viviann inte orka med det. Sedan hon fick sin hjärtinfarkt, dagen för julafton, är orken minimal.

Annat var det 1987då kvinnan som älskade att leka med dockor och sy dockkläder som liten, drabbades av blind passion och en häftigt uppflammande leklust. Själv har hon glömt hur det exakt gick till, men tack och lov finns detta dokumenterat. I en artikel som publicerades i Norran för nästan exakt 25 år sedan står det att det hölls en hemvändardag i logen i Långträsk. En kusin ställde ut två dockor. Viviann tände direkt på idén och gick tre kurser på ett år.

Med tiden blev det totalt tio kurser. Så småningom kunde hon titulera sig som både "doll artist" (dockmakare) och "master".

För att bli enmästare måste man visa upp ett mästerstycke där vartenda målat ögonbrynshår är på pricken likt det allra minsta lilla ögonbrynshåret på originalet.

Viviann plockar fram en docka med en speldosa. Verket dras upp, dockan snurrar runt och speldosan plingar fram en spröd melodi från förr som känns så himla välbekant, ett stycke ur "Svansjön".

Dockor på hyllor, dockor i skåp, dockor i vartenda hörn, dockor i docksängar, dockor i dockvagnar, dockor uppåt väggarna … Hur många har hon sålt genom åren?

– Kanske en. Det var väl någon som tjatade extra mycket. Det går inte att sälja sådana här dockor för folk vill inte betala. De förstår inte hur mycket arbete som lagts ner på dem.

Men vad ska händamed detta dockmuseum när dockmamman inte längre kan ta hand om det?

– Då får mina tre barnbarn ärva. De vill nog inte ha dem, men de får ta hand om dem ändå.

Vem kan veta hur det kommer att bli i framtiden. Ingen naturligtvis, för om någonting är riktigt säkert så är det att allting går i vågor. Hantverk kommer och går och kommer tillbaka igen.

Ta bara det här med dockmakeri. På 80-talet var det riktigt hett. Studieförbunden ordnade kurser, det göts dockhuvuden och syddes mjuka Waldorfdockor i alla väderstreck. Så även i Holmfors. Och gissa vem som var kursledare där … Just det ... Viviann.

Och när andrasdockintresse började svalna, då stod andra hantverk på tur. Även Viviann började med keramik, som så många andra. Tillverkade änglar i parti och minut.

– Änglar var riktigt stort. Jag gjorde massor, dessutom gick de bra att sälja.

Karlarna tittade på fiskodlingen och kvinnorna tittade på dockorna.