Vanlig rundstav. 44-millimeters, inköpt på en byggmarknad. Ska bli en vandringsstav med ödla i toppen. Foto: Ulrika Andersson.
Uppenbarligen finnsdet andra som tycker tvärtom. Hittills har John sålt två dekorerade skallar och det är ju inte mycket. Fast då ska man betänka att den här typen av hantverk är alldeles ny för hans del. Satte igång för bara några veckor sedan.
Det startade inte ens med ett djurkranium utan med en tallpinne, med en intressant knuta på, som han hittade i skogen. Med hjälp av vinkelslip och glödpenna förvandlades pinnen till ett konstverk. Sedan fann han en renskalle i föräldrarnas skjul och så var kraniekonsten igång.
Visst låter det himlaenkelt. Här har vi alltså en ung man som plötsligt drabbas av en uppenbarelse: "Men ojsan! Nu ska jag bli hantverkare, skaffa tandläkarborr och rista i djurben. Coolt."
Morfar heter Randolf Lindblom, bor i Jörn och är en känd knivmakare. Mamma Ingrid tillverkar också knivar, så man måste nog säga att han har det i generna. Men trots det så var det inte alltför länge sedan som John tillverkade sin första kniv.
Glödritandet är också relativt färskt.
– Det är inget jag provat förut, fastän jag alltid velat göra det.
Sedan är det den där speciella blicken som, i kombination med livlig fantasi, direkt talar om vad ett gethorn som ligger och skräpar i morfars källare egentligen är: En lax förstås.
Nu när John Åmansnubblat in på den här nya typen av hantverk (OBS: Nästa vecka har han kanske hittat på något annat. OBS), så har han också den sagolika turen att ha en pappa, Torbjörn, som jobbar i skogen. Där han understundom hittar en och annan djurskalle som slagit sig till ro i blåbärsriset. En skalle som tas hem och läggs in i skjulet. Det finns ett älgkranium där som John ännu inte har hunnit ta itu med. Och skulle det mot all förmodan (jägarna brukar aldrig släppa dem ifrån sig, enligt John) dyka upp ett björnkranium, då skulle han kanske inte hurra högt, men glad, det skulle han bli.
Dekorering avupphittade djurkranier kräver lite förarbete:
– Först måste skallen kokas ren och blekas. Sedan ritar jag upp mönstret med blyertspenna och så börjar jag jobba med glödpennan.
John har aldrig satt sin fot i Polynesien och han har aldrig gillat tatueringar heller. Men när han fick se bilder av traditionella polynesiska mönster, då föll han som en stormskadad fura, och passade samtidigt på att totalt ändra åsikt om tatueringskonsten.
Ja, han har enpolynesiskt inspirerad tatuering, en stor, över vänster axel och överarm. Och självklart är det polynesiska mönster som, för det mesta, pryder hans kranier. På så vis kan ett svenskt bäverkranium få en mer internationell prägel.
Internationellt blir det också tack vare att somliga skallar, som den asiatiska muntjacen och den amerikanska prärievargen, fyndats på eBay.
Muntjacen, också känd som det skällande rådjuret, har både horn och betar och påminner inte så lite om en drake när hud och mjukdelar är borta.
Prärievargen är en skalle "in disguise", som har kvar sitt behårade ansikte med öron och allt. Blir en dubbelnatur på vardagsrumsväggen. Uppstoppad och kranium på samma gång.
Och naturligtvis är det på det viset.
Bränt ben luktar inte gott. Om vädret tillåter sitter John på balkongen och jobbar.
Först måste skallen kokas ren och blekas.
Dubbelt upp. Kranium med och utan päls. "Prärievargen är inte rödlistad i USA, därför kan man köpa den." Foto: Ulrika Andersson.
Ursprunget. Det var den här pinnen som ledde in John på kraniespåret. Foto: Ulrika Andersson.
Självklart. Gethornet hade den rätta formen, blev en lax. Foto: Ulrika Andersson.
Naturligt. Bävern har bearbetats med tandläkarborr på den ena och glödpenna på den andra sidan. Tänderna har sin naturliga färg, orange. Foto: Ulrika Andersson.
Dekorativt. John Åman har blivit riktigt biten. Foto: Ulrika Andersson.