Foto: Annika Eriksson.
Hon hälsar glatt när man kommer in i lägenheten och man smittas av den energi som hon direkt utstrålar. En energi som faktiskt, enligt henne själv, var på väg att ta slut. Vilket kan vara svårt att tro. Men nu sitter hon i alla fall i ”pojkvännens ungkarlslya” och laddar sina batterier.
Hon är bara 30 år, men har redan hunnit med så otroligt mycket. Uppvuxen på Morö Backe och efter ett år på estetiska linjen på Anderstorp så flyttade hon redan som 17-åring till Stockholm för en dansutbildning då ”dansen var hennes dröm”. Flyttlasset gick sedan vidare till Kristinehamn för vidare utbildning innan hon hamnade som danslärare på numera ökända Lundsberg. Och ja, Elin Forsell, känner igen det som avhandlats i media om den privata internatskolan.
– Den var så långt från Morö Backe-skolan där jag en gång i tiden gick. Jag var ung, bara 20 år, när jag jobbade där. De elever jag hade gick i högstadiet och gymnasiet och eleverna får inte säga du till läraren. De måste säga ni eller fröken. Jag var 20 år och de var 17. Det var en konstig situation, men jag är glad att jag fick uppleva det ändå. Men jag kan säga att jag kände av det som kan antydas om i tidningarna. Jag måste påpeka att de flesta eleverna var väldigt bra. Jag mötte flera elever, speciellt tjejer, som hade jättebra värderingar, säger Elin som dock inte kände sig hemma där.
Hon valde att flytta till New York där hon under tre terminer studerade dans, igen. Men då kom sidospåret.
– Där upptäckte jag pilates. Skolan erbjöd att man utbildade sig till tränare då det är svårt att försörja sig inom dansen och det kom att bli min huvudsakliga sysselsättning.
Så Elin flyttade tillbaka till Stockholm och gjorde en karriär inom pilatesträning, och man kan lugnt säga att Elins succé berodde på två fenomen i Sverige. Det ena är ”träningstrenden” och den andra ”kändisbloggarna”. Linda Skugge, författare, journalist och bloggare, nämnde Elin i sin blogg och Elins mailbox fylldes direkt. Fler och fler kändisar ville tränas av henne och hon nämndes på fler och fler bloggar och till slut hamnade hon även på Elin Klings blogg. Modebloggaren nummer ett i Sverige. Typ.
– Det var ett otroligt genomslag när Linda Skugge skrev om mig. Massor av mediafolk kom och tränade och sedan dök det upp på fler och fler stora bloggar. När jag dök upp på Elin Klings blogg, ja, då jäklar.
Eftersom hon var tränare åt Amanda Schulman och Hannah Widell så fick hon också i uppdrag att göra koreografin till Alex Schulman och Sigge Eklunds uppskattade show.
– Alex ringde och jag höll på att kissa på mig, lite. Jag har tränat jättemycket känt folk, men det var för att jag skulle göra en koreografi då jag faktiskt lämnat dansen bakom mig. Dessutom var det en show som skulle visas på Cirkus. En show som skulle vara slutsåld och ska spelas in av SVT. Dessutom skulle jag göra det med två killar som typ bara dricker whiskey och spelar in poddar. Jag kände på en gång, utan att träffa dem, att de kan ju inte dansa.
Men hon gick på ett möte med dem.
– Herregud. De hade hittat klipp på Youtube på danser de hade tänkt sig. Jag fick ta ner dem lite. Jag sa: ”Ni måste förstå. Hur mycket ni än tränar så har ni inte lagt grunden för att kunna dansa”.
Det blev lite dålig stämning på mötet.
– Jag förklarade att det inte blir som ni tänkt er. Men de var på och ville ha en dans på slutet. På första mötet visade det sig att Sigge har musikalitet, men är inte rörlig. Alex hade rörlighet och var flexibel. Så jag hade en som hade musikalitet och en som hade rörlighet. Men båda var dedikerade och ville göra det. Annars hade det inte gått. Vi fick ihop en dans.
Folk visste vem som hade gjort koreografin och det innebar ännu mer jobb, fler som ville ha personlig träning. Men Elin valde ändå att åka hem för en tid. Och hon ångrar sig inte. Det blev helt enkelt för mycket.
– Jag har gjort ett jäkligt hårt jobb. I början jobbade jag nog ungefär 10–12 timmar per dag. Men inga helger. Ibland så orkade jag inte, så då gick jag ner på åtta timmar och jobbade på helgerna. Men då kom en annan tanke, skulle jag göra det här resten av livet? Ska jag träna folk? Det är bara output, även om det är fantastiskt med kunderna. Men jag kände att trots alla goda förutsättningar så var det bara output. Jag kommer att bränna ut mig. Jag blir dränerad. Jag orkade inget annat. Jag blev tom, jag orkade inte umgås med vänner, jag orkade inte prata och jag orkade inte lyssna. Jag ville bara stänga in mig och det skulle vara tyst. Det funkar ju inte. Det är inte så jag vill leva.
Det var ett svårt beslut att ta.
– Jag processade det här under ett år, innan jag stängde ner studion. Man kände att man betydde mycket för vissa kunder. Jag har till exempel jobbat en hel del med kvinnor som har förlossningsskador. Man utvecklade en relation, och jag kände nästan att jag svek dem. Jag tog ett personligt ansvar, och inte ett yrkesmässigt ansvar. Det var där jag var tvungen att avväga vad jag höll på med.
Allt hårt jobb tog ut sin rätt. Elin träffade kärleken i Skellefteå och valde att flytta hem. Där hon nu pluggar med inriktning juridik.
– Kände att jag behövde ett break från Stockholmslivet. Jag har ju bott hemifrån sedan jag var 17 år. Jag blev sugen på att göra något helt annat. Så jag stängde studion. Nu pluggar jag en kurs i juridik. Via nätet. Studion kommer jag inte ha kvar, men det är mycket möjligt att jag kommer att undervisa i en lite mindre skala vid sidan om en annan sysselsättning.
Hon ångrar inte sitt val.
– Det här var 100 procent rätt beslut. Men jag har känt mig väldigt ensam. Jag har min pojkvän och hans fina familj och fina vänner, men det är inte mitt.
Nu finns det en ny dröm för Elin.
– Nu så har jag nya drömmar. Inom juridik. Att jobba vidare inom det området. Förutom yrkesdrivet så har jag driv om orättvisor.
Under tiden i Stockholm fanns hon med och följde de prostituerade på Malmskillnadsgatanunder fredagskvällar. Något som satt avtryck i henne.
– Jag har volontärarbetat på Malmskillnadsgatan under Elise Lindqvist, som är en ex-prostituerad. Hon har en grupp på fredagar via Klara kyrka. Jag har stått där på Malmskillnadsgatan många fredagar under 2014. Då får man se så jäkla mycket skit. Den mesta sexhandeln sker väl på internet nu, men det är inte borta på Malmskillnadsgatan. Inte ett dugg borta. Det är helt öppet och det bara pågår. Tjejerna som man träffar blir förr eller senare utsatta för brott. De bär med sig mycket kontanter. Så de blir rånade, misshandlade och våldtagna. De har ingenstans att vända sig.
Hon vill helt enkelt hjälpa.
– Det spelar ingen roll om du går på heroin och är prostituerad. Vi är alla lika inför lagen. Blir du utsatt för brott så har du ändå blivit utsatt för brott. Vi är lika. Men samhället kanske inte ser det så. Det är kanske i det arbetet som jag finner min drivkraft. Det låter klyschigt. Men jag vill verkligen hjälpa dem. Jag vill säga: ”Jag ska försvara er, jag ska skapa rättvisa”.
Det känns inte som en omöjlig dröm för Elin.
– Jag har alltid haft bra självförtroende, självkänslan har varit problemet. Jag känner att alla människor kan göra det man vill. Samtidigt vill jag vara realist. Jag förstår att det blir svårt. Men om jag vill något så tittar jag och försöker lära mig och se vad som behövs. Att göra en to-do-list och styra upp det. Jag hörde en bekant säga en gång att hennes stora dröm var att åka till Irland. Jag sa bara: ”Åk då. Gå in på flygresor.se.” Jag blir nästan förbannad när jag hör sådant.
Hon är medveten om att det blir svårt, men hon tycker inte att det är omöjligt.
– Först måste jag ta mig in och läsa i fyra och ett halvt år. Det finns en dröm, men ingen tydlig plan. Jag måste ha 2.0 på högskoleprovet för att ta mig in och då måste jag läsa böcker och förbereda mig. Men det är inte omöjligt. Det kan vara svårt att uppnå vissa saker. Men man kan uppnå det, även om det är svårt.
Jag har alltid haft bra självförtroende, självkänslan har varit problemet.