Ljudbok? Det vore väl något att introducera för 8-åringen?
Så gick tankarna här hemma för drygt ett år sedan. Kvällarna präglades av tidskrävande läggningar av fyra ungar, alla med bokläsning och stresspåslag och som ett led i att bibehålla både sinnesro och historieberättande beställdes en av de nätbaserade tjänsterna med inlästa böcker i mängder.
Det blev succe! Ljudbokstjänsten användes under dygnets alla timmar.
Unge herr Olsson plöjde böcker, det var LasseMajas detektivbyrå. Det var Astrid Lindgrens sagor och Kristina Ohlssons spänningsböcker för barn.
Det var allt mellan himmel och jord och det var Sune. Sune, ja. Tjejtjusarmästaren Sune med sin knäppa pappa och bråkiga brorsa. Det var Sune i 2:a klass, Sune och klantpappan, Tant Tonåring, Mamma Mysko och Syster Vampyr.
Det var Sune i Grekland, i Ullared, på bilsemester och på den tokiga teatern. Vår familj blev sunefierad.
Jag kallades Mamma Mysko och yngsta lillebror fick heta Håkan Bråkan. Det sista som hördes i huset vid läggdags var Anders Jacobssons röst ylandes något om familjen Andersson.
Det första som hördes på morgonen var detsamma. Sune spelades i garaget, i badrummet, i köket och på toaletten. Paniken började smyga runt hörnet. Kortisolnivåerna höjdes i paritet till ljudvolymen från iPaden.
När jag kom på mig själv att förnöjsamt, om än med desperat ton, nynna på att Sune är värsta killen, ja en riktig karl så var det dags att avgifta huset från Sunebacillen.
Stränga regler infördes således. Sune fick endast spelas inne på sonens rum, i alla andra rum skulle hörlurar användas.
Reglerna fungerar sisådär. Sune har nämligen bytts ut mot Bert och jag hör mig själv nynna på sången om pojken som både är sann och en man samtidigt som jag funderar på vad som komma skall.
Linda Olsson
Jag kallades Mamma Mysko och yngsta lillebror fick heta Håkan Bråkan.