1992-03-30. Äntligen hemma. Norran berättade om den uppstoppade björnen. Foto: Jeanette Lövgren.
Från vilket hållman än kommer så kommer man på en grusväg och ingen dyker upp obemärkt. Det ser de tio hundarna i hundgården till.
För ett tag sedan läste Birgit Berg att byn ligger nästan 300 meter över havet. Det tror vi på. Backarna suger och det blåser i träna på ett friskt och höglänt sätt.
I Fisktjärnliden bor tolv människor och en uppstoppad björn av hankön. Det har den gjort i 25 år och förr i världen, när den fortfarande mumsade hjortron på de många myrarna, vägde den sina modiga 300 kilo.
En riktig bamsing till björn, det håller Krister Lindkvist verkligen med om, för det var han som sköt den, söndagen den 1 september 1991. Tre skott måste den då 27-årige Krister avlossa för att få björnen på fall uppe vid Hemliden, sex kilometer bort.
Gevärskulor är intestora, men trots sin litenhet fick de en enorm påverkan på samboparets liv.
– Vi lade ut skinnet på gräsmattan och det kom folk hela dagen och tittade, säkert 300. Till slut var vi tvungna att stoppa in skinnet i frysen. Minst hundra personer ringde och ville höra om björnen, berättar Krister.
– Vi borde ha haft kaffeservering den gången, inflikar Birgit efterklokt.
Dessutom har hon haft ett kvarts sekel på sig att ångra en annan sak som de inte gjorde.
– Vi borde åtminstone ha behållit en stek så vi hade fått smaka. Men det gjorde vi inte. Alltihop såldes till Viltpoolen i Luleå och vart köttet hamnade sedan har vi ingen aning om.
Något som inte såldesvar skinnet. Det fick istället Per-Erik Hedlund i Boliden ta hand om för montering. Några månader senare, i slutet av mars 1992 kom björnen tillbaka till byn med käften full av isbjörnständer av plast, ögon av glas och en splitter ny tunga. Plast även den.
– Tungan går att ta lös, berättar Krister medan Birgit går över björnens högersida med dammsugarslangen.
Det kostade 15000 kronor att få björnen uppstoppad med gängstång i benen och polyuretanskum i själva kroppen. Redan från början hade Krister en lysande idé. Björnen, då känd som gammelbjörnen, skulle få ett liv efter döden. Den skulle hyras ut till utställningar, mässor och butiker. Björnen kom bland annat att gästspela på Saverstams i Boliden, under några månader stod den i entrén på Burträsks dåvarande polisstation och när tidningen Jaktjournalen skulle ha en egen monter på Nolia i Umeå så fick björnen vara med där också. Under en period bakades det björnlimpa på det sedan länge nedlagda Gewes Konditori i Skellefteå. Bröd som naturligtvis lanserades med hjälp av denne nalleman.
Under de förstaåren som uppstoppad blev det en hel del resande i en speciell låda som byggts på släpen. Två armstarka karlar fick ta i allt vad de orkade för att lyfta ner björnen från dess sockel och bära ut den till bilen.
De första åren, hur många var de egentligen?
Mjaa, det där tål att tänkas på, varken Birgit eller Krister minns riktigt, men det var kanske fem. Det var mycket jobb med alla transporter och inte blev de miljonärer på hyran som de fick in. Dessutom falnade intresset hos den stora allmänheten.
1991 fanns det inte särkilt många björnar i Sverige, bara 650 stycken enligt Naturvårdsverkets statistik. Björnar var sällsynta, därför var varje nyskjutet exemplar en stor sensation. Numera har björnstammen vuxit till sig och när ett djur skjuts så blir det på sin höjd en liten notis i lokalbladet, om ens det.
Annat var det i början av 1990-talet. Alla ville se björnen med stort B.
Så är det egentligenfortfarande, för så fort någon bjuds på Birgits bullar i köket och får höra att det finns en björn i huset, då vill de ovillkorligen få titta på den.
Och tacka för det. Mäktigare syn är svår finna i ett grått Älvsbyhus med röda knutar. Björnen har sin permanenta plats i Kristers jaktrum, i det mörkaste hörnet. I detta rum finns också de horn som skvallrar om vad herrn i huset helst ägnar sig åt när den tiden är inne.
Älgjakten.
Krister lever för, av och i skogen, skogsbonde som han är.
När den skötsvar björnen uppskattningsvis sju år.
Den 24 augusti 1988 rapporterade Norran om ett annat björnmöte i Fisktjärnliden. Kristers pappa Dick hade skrämt bort en stor björn som ställt sig upp mot hundgårdens stängsel.
– Jag tror inte att björnen 1988 och björnen 1992 är en och densamma, funderar Krister. 1988 skulle min björn ha varit tre år och den skulle inte ha nått så högt upp. Det var nog en annan björn pappa skrämde.
Naturligtvis finnsdet björnar i trakten även i dessa dagar.
– Jag har sett spåren och jag vet var idet finns, avslöjar Krister.
Säker kan man förstås aldrig vara när det gäller sånt, men kanske får han fälla en björn till innan det är dags att lägga jägarmössan på hyllan.
– Och då ska vi smaka, försäkrar Birgit.
Det låter som en bra plan, men är det inte lite läskigt med allt detta lufsande inpå knutarna. Är de inte rädda?
– Björnar är inget att oroa sig för, försäkrar Krister.
– De är fredliga djur. Anfaller bara om man kommer för nära eller råkar komma mellan honan och hennes ungar. Annars undviker de oss.
FISKTJÄRNLIDEN
Avstånd: Till Skellefteå 5, till Boliden 3 och till Bastuträsk 2,5 mil.
I hundgården: 6 jämthundar, 2 stövare och 2 terrier.
Inomhus: Birgits 13-åriga golden retriever Ebba samt 4 katter.
I byn bor: Sonen Emil med fru Emma och barnen Linus, 2,5 och Elias, drygt 1 år.
Björnen: Hane, cirka 7 år när den dog, levande vikt 300 kilo, slaktvikt 193 kilo.
Kraniet: Finns hos Kristers syster och svåger, Karin och Dennis Eriksson i Holmselet.
År 1930: Fanns bara 130 björnar i Sverige. 2008 blev det en topp med 3300. 2013 hade antalet sjunkit till 2800.
(Källa: Naturvårdsverket)
Vi borde åtminstone ha behållit en stek så vi hade fått smaka. Men det gjorde vi inte.
Här var det livat. Birgit och Krister samt sonen Emil har hundgården ihop. Då och då blir det valpar hos Fisktjärnlidens kennel. Foto: Jeanette Lövgren.
Sparat. I klippboken finns artikeln om björnen som Kristers pappa skrämde bort 1988. Foto: Jeanette Lövgren.
Pälsvård. Trots att den är så pass gammal så är björnen sig lik. Birgit har inte upptäckt några ålderstecken. Foto: Jeanette Lövgren.
Respekt. Krister törs förstås klappa sin björn, men yngsta barnbarnet har ännu inte vågat ta steget. Foto: Jeanette Lövgren.