Gratulationskort. Mindre bitar av broderier klistras in i pappersramar. Foto: Jeanette Lövgren.
Det finns nämligenen sådan, i sorteringen hos Pingstkyrkans Second Hand i Skellefteå. Då och då åker Sigrid Sturk dit och tömmer lådan. Samtidigt passar hon på att lämna in ett gäng kuddar och kort som hon tillverkat av sådant som ingen annan vill ha.
– 2014 sydde jag 50 kuddar. Ifjol blev det 38 och hittills i år har det blivit 20 stycken.
Sigrid är en sannåterbrukare. Idén att sy nytt av gamla handdukar, lakan, dukar och andra fint arbetade, men slitna och nötta textilier, dök upp när hon själv jobbade i sorteringen för några år sedan. Första försöket var ett kuddöverdrag.
– Det såldes direkt.
Att det har blivitpå det här viset, det kan hon tacka både mormor och mamma för. För mormor i Lövånger var stärkstrykerska till yrket och mamma var sparsam och aktsam om allt. Det försöker Sigrid också vara. Minsta lilla användbara tygbit åker bums ner i lapplådan. Och tänk på alla spetsar sen. De sprättas förstås loss och läggs på hög.
När hon kommithem med sin tygbunt är det dags att tvätta, bleka och klippa. De slitna och oanvändbara delarna ska bort, men det hela och rena ska förvandlas till något nytt och säljbart. Fast först måste tygbitarna få sig en omgång av mormors specialbehandling.
– Gamla tyger som tvättats många gånger är så sladdriga att det inte är helt lätt att sy i dem. De måste stärkas först.
Sigrid tror faktiskt att mormor tillverkade sin egen stärkelse. Själv föredrar hon den sort som finns på tub och som liknar tandkräm. En klick rörs ut i vatten, tyget fuktas och stryks torrt.
Stärkningen gör tygethelt slätt. Det blir stadigt också, känns nästan som papper, får en fin glans och blir dessutom smutsavstötande.
– En stärkning håller faktiskt i flera tvättar, förklarar Sigrid, som dessvärre fått ett akut problem på halsen.
– För några år sedan hittade jag sex tuber Herdins stärkelse i Arjeplog och köpte allihop. Men snart är sista tuben tom.
Att få tag på mer är ett högprioriterat, men svårt, projekt.
– Stärkelse är omodernt, det säljs inte i affärerna längre.
Sigrid vet, honhar gått runt och frågat.
Att försöka trösta henne med att det ju finns en spray-variant också, det hjälper inte ett enda dugg.
– Spray flyger bara omkring i luften.
Är det brist på det ena, så är det inte brist på det andra. Idéer har hon gott om. Ta bara den broderade tvättpåsen. Allt slitet är borta. Kvar är den nystärka framsidan som är redo att förvandlas till något nytt, men inte till en kudde den här gången.
– Jag funderar på att göra en tavla. Den borde bli fin på väggen i en tvättstuga, tycker jag.
Välbevarad. Den översta, rikt broderade delen av ett överlakan har förvandlats till kudde. Initialerna är "M G". Foto: Jeanette Lövgren.
Döljande. Under spetsen göms en söm. Kuddens framsida är ihopskravad av två bitar från samma duk. Foto: Jeanette Lövgren.
Som ny. Duken broderades på 1940-talet och räckte till tre kuddar och ett kort. Foto: Jeanette Lövgren.
Efterlyses: Stärkelse på tub. Brukar vara förpackade i en sådan här kartong. Sigrid lider också brist på svart/grått kalkerpapper för broderier. Sådant finns inte i handeln längre. Foto: Jeanette Lövgren.
Sparas. Längden har ingen betydelse. Minsta lilla spetsbit kan vara till nytta. Foto: Jeanette Lövgren.
Handskriven. Varje kudde åtföljs av en förklarande lapp. Foto: Jeanette Lövgren.
Inväntar behandling. Paradhandduken ska stärkas, strykas och sys om till något fint. Foto: Jeanette Lövgren.
Vilken tavla. Tvättpåsens framsida ska få en ram omkring sig: "Tvättpåsarna var små, man tvättade inte så ofta förr." Foto: Jeanette Lövgren.
Eget syrum. Ett måste. Skönt att ha allting på samma ställe, tycker Sigrid Sturk. Foto: Jeanette Lövgren.