Gräddning pågår. På de flesta nybyggen har bagarstugan och andra ”eldfängda” byggnader placerats en bit från boningshus och ladugård. Foto: Lars Eriksson.
Det växer lite gräs mellan hjulspåren på grusvägen som leder upp mot nybygget. Fåren betar i hagen, röken stiger från vattenvärmaren och en kattunge springer in i disktältet där Vivi Wiklund står och arbetar.
– Jag brukar vara här några dagar varje år och hjälpa till och det är roligt faktiskt, speciellt när det är vackert väder och det kommer besökare.
Just den här dagen är inte vädret det bästa. Regnet strilar ner och verkar inte ha någon tanke på att sluta med det, men arbetet på nybygget i Rismyrliden pågår som vanligt ändå.
I bagarstugan står Ebba Andersson som så många gånger förr och bakar mjukkaka, en kunskap hon har med sig sedan barnsben.
– Mamma hade bagarstuga i källaren. Vi var fem flickor och mamma lärde oss alla att baka, jag har bakat i hela mitt liv. Jag blev bondmora och där fanns en bagarstuga så jag hade möjlighet att hålla det vid liv.
Ebba, som passerat 80-strecket, har varit engagerad i Rismyrliden i 25 år. Hon bakar bröd, kärnar smör och visar andra sysslor som var typiska på nybygget för snart 200 år sedan.
– Det är så fantastiskt att vara här så det går inte sluta. Att få träffa och prata med alla trevliga människor och få visa upp stället och berätta betyder mycket. Det är bra att de yngre och barnfamiljerna kommer hit och ser hur de hade det och arbetade förr i tiden. De vet ju inte varifrån saker som smör, mjölk och ull kommer ifrån, säger hon.
Nybyggen skedde på kronans mark för att ge den unga generationen en möjlighet till egen försörjning och 1825 uppfördes nybygget i Rismyrliden. För att få bo på gården var nybyggaren skyldig att utföra vissa sysslor och arbeten, som att bygga hus och odla marken. Under de första åren kom och gick många nybyggare till platsen, men Gustav Wilhelm Lövgren blev platsen trogen hela livet. Den sommarladugård, rundloge, bagarstuga och det ”nya” boningshus som finns i Rismyrliden i dag kom till under hans tid och hemmanet var i familjens ägor tills det avyttrades 1966.
1991 tog stödföreningen Rismyrlidens vänner över sommarverksamheten med syftet att föra arvet och kunskapen vidare till yngre generationer. Kanske är det svårt för barnen – och även vuxna ibland – att ta till sig hantverket och arbetssysslorna, men då finns ju alltid djuren. Fjällkor, grisar, hästar, får och kaniner bor på gården under sommaren och kattungarna har inget emot att krypa upp i någon famn, i alla fall inte när det regnar.
– Katten höll tassen på mitt fejs … eller ansikte, det låter finare, säger Vincent Lindegren.
Han håller i en svart kisse som kurrar mer och mer för varje minut som går och alla vet vad ju vad det betyder.
– Han tycker om mig … mycket.
Blött. Gun-Britt Pettersson och Stig Granlund hjälper till på gården oavsett väder. Foto: Lars Eriksson.
Välbehövligt. Stövellöse Gösta Hellgren kom på en annan lösning för att hålla fötterna torra. Foto: Lars Eriksson.
Till fots. På den här vägen har många hovar och fötter trampat. Foto: Lars Eriksson.
På engelska. Ann-Sofie Lindegren guidar en grupp flerspråkiga besökare. Foto: Lars Eriksson.
Djurvän. En av gårdens kattungar har hittat en varm och skön plats i Vincent Lindegrens famn. Foto: Lars Eriksson.
Nästa generation. Maj Granlund får lära sig bakarkonsten av kunniga Ebba Andersson. Foto: Lars Eriksson.
Lunchdags. Filbryta och våfflor är klassiska rätter i Rismyrliden och Kerstin Fuhrman, Hillevi Burman och Yvonne Fälldin är några av dem som står för tillredningen. Foto: Lars Eriksson.