Sari på rätt sätt - det är en konst

– Man måste ha hjälpav minst en person för att göra det här, förklarar Karina Roslundh när hon plockar fram kjolen, blusen och det mycket långa tygstycke som hör till.

– Blusen är pickeliten och så måste man ha klämmor för att allt ska sitta fast.

I en kastrull på spisen ligger något som mest liknar mycket små paltar. Söta, smakar både kanel och kardemumma. Men på morgonen blir det alltid gröt med ingefära i.

– Färskriven. Det är så gott.

Det var i påskassom hon kom hem till huset i Kälfors med sari och kryddor i resväskan. Då hade hon varit hemifrån i sex månader. Ett halvår som ägnats åt att hjälpa till med öppnandet av en ayurvedisk retreat i södra Indien.

Att den före detta kocken, numera servitrisen samt mångåriga vegetarianen Karina blev intressera av den traditionella läkekonst som kallas ayurvedisk, det kan i stort sett skyllas på ett enda föredrag. Med tiden lärde hon känna föredragshållaren, Janesh Vaidya, och det var han som bad henne att följa med.

– Det fanns bara några tomma hus när vi kom fram.

Personalen fickbörja från början och köpa in allt - från soffor till tandborstmuggar. Karina hängde med på shoppingturerna och fick ofta äran att sitta och vakta grejerna medan de övriga gav sig ut på pryljakt.

Så småningom dök gästerna upp i grupp, åtskilliga från Sverige, och på retreaten fick de inte bara delta i yoga, dansterapi, meditation, olika sorteras behandlingar och terapier. De fick äta också. Bara äkta indiskt. Och i matsalen möttes de av Karina som talade om vad var och en fick eller inte fick mumsa i sig av det som dukats fram.

I ayurveda tillhör man en av tre kategorier: vata, pitta eller kapha.

– Själv är jag en vata och ska undvika kålprodukter, potatis, pasta och annan stärkelse.

Karina, som ärfödd och uppvuxen i en hotell- och restaurangfamilj (Roslundhs drev både Malå Hotell och Byske Gästgiveri förr i världen) fick också lära sig en massa om hur matlagning med mycket frukt och grönt går till i ett synnerligen varmt klimat där det inte finns några kylskåp. Förutom att man ska ta det lugnt vid själva tillagningen så är det ändå bråttom, för en morot blir dålig efter bara två dagar.

– Bakom köket satt fyra tanter som hackade och skar hela dagarna.

Karina boddepåstranden och där pågick en kulturkrock som fick åtskilliga gäster att fråga sig om de verkligen sett rätt.

– Fiskargubbarna hade bara ett skynke om höfterna och de bajsade alltid på stranden. Sedan gick de ut i vattnet och tvättade av sig. Sedan kom en våg och spolade rent efter dem.

Resan till Indienvar en gammal dröm och nu vet hon hur det är att ständigt ha en massa folk omkring sig (i Kälfors bor det två plus några till) och att vara på ett ställe där det aldrig är riktigt tyst (i Kälfors är det tyst nästan jämt).

– Vistelsen gav mig en hel del att tänka på. Här har det materiella fått så stor makt. Där har man inte så mycket pengar, men istället har man tid för varandra.

Innan Karina drogiväg i oktober ifjol så sa hon upp sig från jobbet. Väl hemma igen åkte hon till sin gamla arbetsplats och drack en kopp kaffe.

Sedan var hon anställd igen. Och stormtrivs, precis som hon brukar. Att få möta människor är det bästa hon vet.

I januari åker hon till Indien igen, fast inte som volontär utan som turist i en månad. Och kanske far hon till ett helt annat ställe där hon kan träna upp sig i konsten att drapera en sari. Det lär finnas kurser i det.

Man måste ha hjälp av minst en person för att göra det här.