Ut och gå. Bara halkan försvinner blir det fler promenader i Folkes kvarter. Foto: Jeanette Lövgren.
Det har snart gåtttre år sedan de möttes första gången. Rolf Holmberg, som hunnit bli 72, hade sett en annons i Norran om "En hjälpande hand".
– Jag hade tänkt att jag skulle engagera mig på något sätt. Kanske bli god man eller så. Men så såg jag den där annonsen och kände direkt att det där skulle passa mig.
Efter att ha gåtten introduktionskurs så gick det en liten tid innan Ulla Andersson, som organiserar det hela, hörde av sig. Hon undrade om Rolf ville hänga med hem till Folke Eriksson. Folke, 87, kommer ursprungligen från Boliden och Rolf har vuxit upp strax utanför, i Strömfors. Ulla kunde förstås inte veta säkert, men kanske skulle dessa båda herrar passa för varandra.
Rolf hängde medoch där, vid köksbordet, klickade det direkt. Sedan dess är Rolf Folkes egen hjälpande hand en gång var tredje vecka då de träffas ett par timmar, pratar och fikar.
– Tiden brukar gå väldigt fort, säger Folke.
– Och det är alltid jag som fixar kaffet, säger Rolf som ofta har med sig något hembakt.
Just nu finns ett60-tal hjälpande händer i centrala stan. Det är personer som, likt Rolf, känner att de vill göra en insats för en äldre som kanske inte är fullt lika rörlig. Någon som har svårt att ta sig ut på egen hand och behöver få en pratstund då och då.
Just så där är det med Folke. Strax efter hustrun Thyras bortgång för sex år sedan bröt han lårbenshalsen. Efter det blev det svårare att gå.
– Jag slutade köra bil också, förklarar Folke, som med tiden började känna sig alltmer ensam.
Men nu träffar hanRolf regelbundet. Det är helt fantastiskt så mycket gemensamt de har i form av gamla bekanta och minnen från flydda tider då Strömfors hade två fik och tre affärer. Och så finns det en särskild historia, daterad 1944, samma år som Rolf föddes och Folke fyllde 16 år:
– Då jobbade jag extra som konduktör på bussen som gick mellan Boliden och Skellefteå. Kan ni gissa vad en tur-och- returbiljett kostade då?
Nää, alla gissar fel.
– Fyra kronor.
Att vara en hjälpandehand handlar inte om att jobba, hen ska varken putsa fönster eller laga mat.
Det handlar om att umgås. Att ha det trevligt tillsammans. När vädret tillåter, och Folke känner sig tillräckligt pigg, då tar han och Rolf en promenad. Folkes rollator får också hänga med.
Planer har de också. Ifjol skulle Folke ha hängt med Rolf i bil till stugan i Klockträsk, men den resan blev aldrig av för Folke fick en stroke.
– Men nu, så fort det har blivit lite varmare och stugan har tinat fram, då kan vi åka dit, säger Rolf. Han skulle gärna vilja ta med sin kompis på en minnesrunda till de gamla hemtrakterna i Boliden och några andra platser.
Allt man gör somen hjälpande hand, det gör man ideellt. Det utgår ingen ersättning för den tid man lägger ner, och det tycker Rolf känns skönt. På så vis blir uppdraget aldrig ett måste. Han träffar Folke därför att han vill träffa just Folke. Så enkelt är det.
Tiden brukar gå väldigt fort.
Hembakt. Det är Rolfs specialitet. Passar bra att minnas till. Foto: Jeanette Lövgren.
Bryggmästar´n. Kaffe med prat. Det är A och O för både Rolf och Folke. Foto: Jeanette Lövgren.