Psykoterapeuten Petra Söderholm.
Året går mot sitt slut, men det projekt som skulle genomföras har inte blivit av. Efter nyår ska det bli andra bullar. Men vänta? Sa jag inte samma sak i fjol vid den här tiden – nog var det till och med mitt nyårslöfte?
– Många som prokrastinerar slutför inte saker. Man kanske börjar, men man petar i detaljer hur länge som helst, säger psykoterapeuten Petra Söderholm.
Att skjuta upp gör vi alla. Det hör delvis ihop med nutidsmänniskan och hennes många måsten i en alltmer uppkopplad, ofta förvirrande intensiv, vardag. Högt prioriterade handlingar får då stå tillbaka för de lågt prioriterade. Kanske Facebook lockar i stället för en viktig rapport? På liknande sätt kan en promenad ställas mot ett avgörande samtal. Eller så ringer du vännen för att skingra tankarna när du borde ta itu med det som står överst på agendan.
Den engelska författaren Margaret Atwood tillåter sig själv att twittra högst tio minuter per dag, annars inkräktar de sociala medierna alltför mycket på jobbet. I Sverige berättade journalisten Annika Jankell härom året om sina problem och kallade sin diagnos för ”in prokrastinering”.
Starka rädslor
I sin yrkesroll möter Petra Söderholm människor, flera av dem högpresterande personer, som vill vara duktiga på olika sätt. Det kan vara vem som helst, handla om vad som helst. För det ska tilläggas: de är inte lata. Men av olika anledningar lyckas de inte genomföra ambitionerna, och i stället för att gå i mål krampar de – och gör ingenting.
– Det finns personer som inte får maten lagad, för att de inte tycker att de kan göra tillräckligt hälsosam eller fin mat. I stället käkar de glass.
Att vi skjuter eller till och med ger upp är kopplat till hjärnan, vars hotsystem har satts igång. Petra Söderholm gör en liknelse vid att ett lejon plötsligt dyker upp i rummet – flykt vore den naturliga tanken. Så gjorde människan när hon levde på savannen. Så gör vi också när vi prokrastinerar, och låter den gamla instinkts- och driftstyrda reptilhjärnan köra över den nya. Minnet och förmågan att resonera kring det som ska utföras sätts ur spel.
Kritisk röst
Petra Söderholm stödjer sina klienter att anamma ett medkännande förhållningssätt till sig själva och andra. Många av ”uppskjutarna” tycker att det är så obehagligt att se ett slutresultat, som dessutom ska utvärderas på något vis. Det beteendet belyser hon i behandlingen.
– Man blir självanklagande och får en kritisk röst, som säger ”jag är en bluff, snart blir jag avslöjad” eller ”folk tror att jag kan någonting, men jag vet inte tillräckligt mycket”.
Orsakerna till reaktionerna skiftar. För några går det tillbaka till uppväxten – man fick kärlek när man presterade, inte annars. Söderholm konstaterar att det är vanligt att barn visar upp sina betyg för föräldrarna och möts av reaktioner som ”hade du pluggat lite mer hade du fått ett ännu högre omdöme”. Självfallet vill de vuxna hjälpa de små, men kommentarerna kan också bilda grund till spärrar.
– Tanken ”det räcker aldrig vad jag än gör” föds, säger Petra Söderholm.
I praktiken innebär det att vi kan bli rädda för saker som vi har upplevt tidigare, men som vuxna inte riktigt kan sätta ord på.
– Man tänker aldrig att man inte orkar göra det nu, att man skjuter upp. I stället kan man tänka: ”Jag kan bättre, därför är det bättre att inte lämna in någonting.”
Allmänna tips
Petra Söderholm har två allmänna tips som fungerar för de flesta.
För det första: minska tidsfönstret. Vad är det du ska göra just i dag? Begränsa dig till enbart det – inte allt som ska göras efteråt.
– Hjälp din hjärna – det blir också mindre hot att hålla reda på.
För det andra: lugna hjärnan via kroppen. Andas lugnt och jämnt. Gå och prata långsammare, stanna upp. Tack vare kroppsrörelserna förstår hjärnan att den förestående uppgiften inte är farlig.
Vad som lugnar en skiljer sig mellan människor. Om det stormar i Petra Söderholms inre tar hon upp sin hund Doris, en bichon havanais, i knäet. Det hjälper henne att varva ned och få tillgång till sin nya hjärna och därmed kunna tänka, prioritera vad som är viktigt att göra här och nu.
Våga misslyckas
Att kommentera en människa som prokrastinerar med ord som ”Skärp dig!” eller ”Ryck upp dig” hjälper knappast. Att man skjuter upp beror nästan uteslutande på rädsla att misslyckas, och den känslan mår aldrig gott av att mötas med befallningar.
– I stället måste man lugna personen och säga: "kom ska jag hjälpa dig". Som man förhoppningsvis behandlar ett barn.
Det handlar också om att våga misslyckas. Många som är framgångsrika säger att de är det för att de har misslyckats så många gånger, påpekar Petra Söderholm.
Noteras kan att den tjeckisk-judiske författaren Franz Kafka skrev tre romaner, men ingen av dem fullbordades. I dag anser många att Kafka är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare.
Men tillbaka till nuet och uppsatsen som ska skrivas, trappan som ska byggas, festen som ska arrangeras. Kan man ha en strategi till det som man vill men inte lyckas slutföra?
– I stället för ett nyårslöfte kan man fråga sig ”vad behöver jag för det här?”, föreslår Petra Söderholm och fortsätter:
– Hur ska jag hjälpa mig själv för att göra de här viktiga sakerna? Man behöver vara välvilligt inställd till sig själv.