Nu när sommaren börjar gå mot sitt slut och den mörka hösten närmar sig är det bra att ha något kul att se fram emot. Det har jag verkligen sett till att jag har i år. För två år sedan kom nyheten att Sällskapsresan, ni vet Lasse Åbergs filmsuccé, skulle bli musikal och jag kände genast att jag ville se den.
Problemet var bara att den hade premiär i Malmö och spelades där hela förra året. Det kändes, av någon anledning, långt och krångligt att ta sig dit. Men i höst spelas den i Stockholm och när det stod klart bokades genast biljetter.
Så i mörka november kryper jag in i teatersalongen och möter alla de klassiska karaktärerna. Vem minns inte Stig-Helmer, Ole, Berra och de andra som åker på olika semesterresor i filmerna?
Den första filmen kom 1980 och beskriver en solcharterresa till Nueva Estocolmo. Den som någon gång åkt på charter hittar garanterat många igenkänningsfaktorer i filmen. Vad sägs om Berra och Robban som i hela filmen letar efter ”Pepes Bodega” som säljer 80-procentig rom maskerat i vinflaskor? Eller gymnastiken varje morgon vid poolen där deltagarna lär sig ”plocka kulor”?
Jag ska villigt erkännaatt jag sett filmen mer än 30 gånger och skrattar fortfarande åt alla dråpliga situationer. Det är samma sak med uppföljaren Snowroller som kom 1985. Där åker ett gäng buss till schweiziska Alperna för skidsemester över nyår. Förutom Stig-H och Ole är bland annat familjen Jönsson, Brännström och Hedlund från Norrland med på samma resa.
Skidåkningen har ännu mer igenkänningsfaktor för min del eftersom jag gjort fler sådana resor än solcharter i mitt liv. Citaten ”Tyngden på dalskidan”, ”Herr Ober, eis bitte” sitter djupt fastrotade. Den tredje filmen handlar om båtlivet och även en landkrabba roas. De efterföljande filmerna tappar lite allt eftersom de kommer, men det finns godbitar även i dem tack vare karaktärerna och händelserna.
Numera är de ganska sällsynta, men när jag ser ett fotobås där man kan ta fyra små id-bilder måste jag bara kasta mig in och ut precis som den snåla pappan Jönsson gör med sin familj när de inser att de glömt bilder till liftkorten. Och visst har ni också någon gång höjt glaset mot knapparna i flygplanet när juicen tagit slut?
De som känner migvet att när jag skrattar så gör jag det ganska högt. När jag för något år sedan såg Galenskaparna och After Shaves 30-årsjubileumsshow så bubblade skrattet fram redan när ridån gick upp och det fortsatte så i flera timmar. Efteråt berättade min kompis att ibland hade andra i publiken skrattat åt att jag skrattat så mycket. Jag är rädd för att det kan bli en upprepning i det mörka november. Men det bjuder jag så gärna på.
De som känner mig vet att när jag skrattar så gör jag det ganska högt.