Huka er. Arbetsställningen tillhör inte de bekvämaste. Tova Lundmark Nilzén måste ha kraft i både ben och armar. Foto: Jeanette Lövgren.
Platsen är stallbackenpå Skelleftetravet. Där ligger stall B2 och innanför dess dörr befinner sig just denna dag sju elever och två lärare.
Det bultas, det knipsas av bitar framme vid tån, det ställs en massa frågor och från en tom spilta hörs klangen när en svingad smideshammare träffar en hästsko av järn.
Tre år har eleverna på sig och efter det ska de i princip kunna allt om hästar; inklusive deras anatomi, ergonomi, hovvård och hur man smider en hästsko från grunden av en upphettad metallbit.
Hovslagarutbildningen är alldeles ny och har bara hållit på i några veckor. Av de 29 sökande genomförde 16 behöriga ett antagningsprov där de fick visa upp sitt kunnande och hur de hanterar en häst. Så valdes nio lyckliga ut till de nio utbildningsplatserna. Alla är de från olika trakter, men med Norr- och Västerbotten som gemensam nämnare.
Det är alltså slaktbende får öva sig på så här i början: Ben som tillhört hästar vars hovslag numera hörs i en annan värld.
– Jag hämtar hovarna från ett slakteri i Luleå, berättar läraren Nils Forssell som bor i Råneå.
Självklart är samtliga elever genuina hästmänniskor.
– Jag föder upp gotlandsruss, berättar Sara Eriksson som bor i Svensbyn utanför Piteå.
– Visst har jag verkat mina egna hästar och satt fast skor som lossnat, men det är bra att kunna sko om på riktigt. Det är jätteroligt och det är jättemycket att lära sig, tre år är egentligen för lite.
Lärare nummer två, Ernst Berglund från Bodan, håller med:
– Fullärd det blir man aldrig.
– Och skulle man själv tycka att man kan allt, då är det dags att sluta, inflikar Nils Forssell.
Dagens övning gårut på att krympa - verka - hovarna och sätta på nya skor.
– En hov växer hela tiden och hästen måste skos om var sjätte eller var åttonde vecka, berättar Ernst, självlärd hovslagare som jobbat i 40 år och som själv gick en hovslagarutbildning för 15 år sedan.
För att minska ner en hov tas större bitar bort med hjälp av en hovskärare som man slår på med en träklubba. Med en tång knipsas bitar av ute vid kanterna. Slutresultatet ska bli en fin hov med en helt slät undersida. När det är gjort ska skon sättas på, små spikar, så kallad hästskosöm, slås in för att hålla den på plats.
Det är när hovenminskas ner som det kan gå snett. Hovslagaren får inte ta bort för mycket. Den som någon gång av misstag klippt sina naglar alldeles för korta vet hur det känns efteråt. Inte skönt alls.
– En hov motsvarar en människas nagel och tar man bort för mycket gör det så ont att hästen inte kan gå, berättar Nils Forssell.
För en hovslagare gäller det att minnas att varje häst är en individ med ett eget utseende. Hovar skiljer sig åt, inte bara mellan olika hästar utan också mellan olika raser.
Visst är det mycket praktiska övningar och nästa termin är det dessutom dags för eleverna att ge sig ut på praktik till olika stall och hästägare, men det gäller också att plugga teori.
– Måndag och halva torsdagen är det teori och fredagar är vikta åt självstudier, berättar Ernst.
Varje elev måstesjälv köpa sin egen utrustning, både det så kallade hovförklädet och skostolen, den stora verktygslådan som åtminstone väger bortåt tio kilo när alla verktyg är på plats. Kostnaden för vars och ens utrustning ligger någonstans runt 15000 kronor.
När eleverna väl är klara med sin utbildning och det är dags för dem att bli egna företagare, då är det inte bara skostolen som ska med i bilen. Där måste också finns ett städ, en smideshammare och en gasässja för att kunna rikta om skor.
Hästskor är förstås färdigtillverkade och passformen är inte alltid den bästa. Det är därför det hamras så friskt; för att rätta till det som är fel.
– Lite av skon ska vara utanför hovkanten, hoven ska kunna fjädra och så ska det finnas utrymme att växa på, fortsätter Ernst.
Blivande hovslagareslår- och vadmuskler måste tåla stora påfrestningar. En huk-sittande arbetsställning, det är vad de måste träna in redan från början, annars kommer kroppen inte att hålla särskilt länge.
Så småningom, när det är dags att gå över till levande hovar, då kommer det att bli som på andra yrkesutbildningar där eleverna måste få jobba på riktigt för att få till det rätta handlaget: Hugade hästägare som vill få jobbet gjort, men till halva priset, är välkomna att höra av sig.
HOVSLAGARUTBILDNINGEN I SKELLEFTEÅ
Är en:Treårig kvalificerad yrkeshögskoleutbildning. Studierna bedrivs på helfart av Vuxenutbildningen i Skellefteå.
Utbildningsledare är:Elin Hannu.
Lärare är:Elin Nordlund, Ernst Berglund och Nils Forssell.
Klassen består av:Evelina Markgren, Kusmark, Petra Berg, Jävre, Sandra Engström, Kalix, Lena Dahlbäck, Malbäck, Ålund, Sara Eriksson, Svensbyn, Piteå, Thomas Enstrand, Skellefteå, Tova Lundmark Nilzén, Långviken, Erika Arvidsson, Vallen, Lövånger och Linda Jonsson, Gumboda.
Ett bristyrke:Fler hovslagare behövs. För Norr- och Västerbotten, sett till antalet hästar, ligger behovet på 63 heltidsarbetande hovslagare. I dagsläget finns cirka 25 utbildade hovslagare med varierande sysselsättningsgrad.
Hoven:Är den undre delen av foten på en häst och andra uddatåiga hovdjur. Hoven är en snillrik konstruktion med både hårda och mjuka delar. Det hårda skalet motsvarar människans naglar. Hos hästen fungerar hoven både som stötdämpning, skydd och hjälp för hjärtat att pumpa blod till resten av kroppen.
Det är jätteroligt och det är jättemycket att lära sig, tre år är egentligen för lite.
I minoritet. Om någon kan kallas unik så är det Thomas Enstrand. Av nio elever är han den ende mannen. Foto: Jeanette Lövgren.
Kallsmide. Evelina Markgren rätar till skon med hjälp av hammare och städ. Foto: Jeanette Lövgren.
Biten ska bort. Verkning pågår med hovskärare och träklubba. Foto: Jeanette Lövgren.
Kolla passformen. Läraren Nils Forssell tar sig en titt. Ett bra ögonmått är bra att ha. Foto: Jeanette Lövgren.
Raspa så här. Ernst Berglund lär Sandra Engström det rätta greppet. Foto: Jeanette Lövgren.