Skellefteå är en liten stad. Så det kom som en föga överraskning när min på den tiden helt nya kollega, Norrans nuvarande kulturredaktör Maria Wallin, kom fram till mig.
Hennes mamma hade berättat att hon på 70-talet hade varit tillsammans med min pappa.
Hon hade också med sig några bilder. När de kramas på en gräsmatta. Sitter på en bilhuv. Ser kära ut. Ingenting konstigt än så länge. Skellefteå är en liten stad, som sagt.
Några dagar senare sms:ar pappa. Han har känt igen Maria från tidningen. Precis lik sin mor, skriver han.
Jag skickar över bilderna som jag har fått från Maria till honom men den här gången märker jag något jag inte sett tidigare. På en av bilderna håller de i en bebis. Bildtexten lyder: Familjelyckan.
Jag antar förstås att det någon annans barn men skriver skämtsamt: Vem är bebisen på bilden, pappa? Jag har väl inget halvsyskon som jag inte vet om, haha? Följt av en sådan där flirtemoji med tungan ute i luften. Kul skrivet, tyckte jag.
Men pappa svarade att han måste erkänna någonting, varav jag skrattar och skriver att man inte skämtar om sådant här.
Måste tänka hur jag ska säga det här. Återkommer…, får jag då till svar. Följt av en gråtemoji. En gråtemoji!
Nu var det inte roligt längre. Här har vi en gammal bortglömd bild på min pappa och sin dåvarande flickvän med en bebis i famnen med texten Familjelyckan under och en pappa som gör gråtemojis. Är jag med i en dålig såpopera från 90-talet?
Jag ringer upp pappa. Inget svar. Ringer igen. Inget svar. Vad i hela friden är det som pågår? Det kan väl ändå inte vara så att..? Jag är inte helt övertygad, men nog hinner jag skicka skärmdumpar av vår konversation till min ett år yngre lillebror med ett WTF.
En halvtimme senare ringer han upp och gapskrattar. Bebisen på bilden är ett syskonbarn eller något i den stilen.
Nej, det visade sig att jag inte lever i en dålig 90-talssåpa. Men jag har gått på mitt livs hittills största spratt.
Bra spelat, pappa.