Foto: ANDERS WIKLUND / TT.
Runtom i vårt hus står, hänger och ligger det ett antal instrument. Länge försökte jag hävda att det inte var så många men jag har de senaste åren fått erkänna att samlingen har börjat utveckla ett eget medvetande. Den verkar liksom utöka sig själv på något mystiskt vis. Den smyger sig på mig, ruvar bak hörnet och liksom blir större och större utan att jag egentligen är delaktig. Nästan.
Först ut var min juvel, en Fender Mustang från 1968, min första bas, jag fick den av mor och far. Nästa bas blev en Ibanez RB 950 från 1984. Den hängde med länge, ända till jag tidigt 00-tal köpte en Yamaha BB405 som raskt följdes av en BaCH P51-5. Yamahan såldes (den enda bas jag sålt!) och jag fick en Kasuga JB från 70-talet i 49-årspresent. Den byggdes om till en bandlös bas och fick strax sällskap av en Höfner IB fiolbas (en sådan där McCartney bas) och inte långt därefter köpte jag en Stagg elcontrabas. För ett par år sen kom så nr sju, en Ibanez AEB8.
Här borde sagan vara slut men icke. På väggarna hänger också två nylonsträngade gitarrer, en Squire Telecaster elgitarr, två stålsträngade westerngitarrer, i hörnet står ett Wurlitzer elpiano och två midisynthar.
Hustrun, denna underbara kvinna, säger inget när de nya instrumenten kommer hem. Eller jo, hon brukar säga en sak: Och var har du tänkt rymma den där då? Ofta följt av ett vänligt och förstående leende, ungefär som om att jag inte skulle veta var jag ska ha mitt nya instrument. Jag? Inte veta? Ha! Lätt!! Titta bara var jag rymmer min nyinköpta åttonde bas, en Squire Telecaster! Den ska stå... eh... Om vi hänger den... vi kanske kan... Men du, om vi gör så att.... eller... eh...
Bryggargatan, älskling?
Torbjörn Häggmark