Så ser den ut - Volvovalpen - försvarets terrängfordon anno 1960-tal. Går att köra, men ger ifrån sig en massa oljud.
Köpa en ny trädgårdsmöbel; vilken horribel idé. Alla vet ju hur det ser ut i de egna förråden - knökfullt med slitna stolar och utrangerade bord som bara behöver lite sandpapper och färg för att bli som nya igen.
Jag har själv gjort det vid ett flertal tillfällen. Du har säkert gjort det några gånger du också – åkt förbi ett hus där det står en massa skrot ute på gården. Vad tänker vi då? Jo: "Kan inte den där skrotnissen rensa upp på tomten någon gång. Räcker det inte med tre bilvrak? Måste det vara tio stycken?"
Frågar du Marcus så är svaret ett obetingat ja, det måste det faktiskt. Särskilt om två halva Volvovalpar ska bli en hel valp som det går att köra med.
Delar ska plockas från olika fordon, brukbara skärmar ska tas loss. Först när allt användbart är borttaget är det dags att göra sig av med de allra sista, obrukbara resterna.
- Jag har faktiskt skrotat två bilar i sommar, avslöjar Marcus stolt.
Stoltheten beror på att han klarade av det - åka till skroten alltså - annars är det där med att göra sig av med grejer inte hans grej.
Hemma hos Johanssons är det gott om bilar (hur många är lite svårt att få nåt riktigt grepp om) och den ena får bidra med delar till den andra.
Lynns nygamla cykel ska bli helrosa.
Garaget är en dröm för den som gillar mopeder, motorcyklar, udda cykelhjul och gamla rattar. När ett renoveringsobjekt har fått en nygammal ratt, då blir ju den ursprungliga ratten över och vad ska han göra med den? Spara den förstås. Vem vet när just en sådan ratt (kanske lite ful, men vad gör det?) är precis vad han behöver.
Eller vad någon kompis behöver. Alla bilar som står på Johanssons gård tillhör inte Marcus. Det händer att mekarvänner kommer hit och skruvar i sina egna motorer. Stundom händer det att Marcus mekar åt kompisarna, samt klämmer en och annan hamburgare som grillats i megagrillen som tillverkats av en tunna, två skänkta gångjärn och en bit rör. Stor vänkrets kräver stor grill.
Att bilarna kan bli stående ganska länge innan de blir riktigt klara, det beror på att det ständigt dyker upp nya idéer: Den här växelspaken har satts in på det här sättet, men tänk om den där växelspaken skulle sättas in på det där sättet istället? Det skulle kanske bli ännu bättre. Det måste han prova.
Jobbar man på det här viset, då tar det tid.
Morticia med matte Lynn som har ganska bra koll på alla bilarna. Fast själv kör hon inte bil, har inget körkort.
Den som vill få konakt med Marcus och Lynn, som är minst lika återbruksinriktad som sin man, kan till exempel annonsera ut ett par skrotiga cyklar från 1900-talets mitt till det facila priset av 1 krona. Lågt pris, och ännu hellre gratis förstås, kombinerat med prylar som går att göra funktionsdugliga igen, det är vad som lockar dem allra mest.
Han behövde en cykel att cykla på. Hon behövde också en cykel att cykla på.
- Damcykeln hänger därinne, säger Lynn och pekar mot det lilla skjulet där ramen till den nymålade "Ettan" från 50-talet blänker i läckert rosa och tålmodigt väntar på att få tillbaka sina hjul.
Marcus ska förstås ha herrcykeln av märket Monark, men den ska inte målas alls.
- Den får se ut som den gör. Det är ett väldigt bra stål i gamla cyklar. När ytskiktet väl har rostat bort så kan de lika gärna få vara som de är.
Upplysningen om att Marcus är utbildad flygmekaniker och jobbar hos Sekå Lastfordon i Storkågeträsk kommer inte som någon överraskning precis. Och att skruvandet tog sin början redan i tioårsåldern är ju solklart. Det var pappa som lärde honom meka med cyklar. Samma pappa som brukar hävda att ”någon gång blir någonting klart”. Tålamod, man ska inte jäkta på med fnulandet.
Att ta tillvara det som redan är tillverkat är en levnadsregel som Lynn stödjer helhjärtat:
- Marcus älskar sina projekt och miljömässigt är det ju en bonus.
Ett av alla dessa projekt är hemmabiografen i villans numera före detta källargarage. Lastpallar med heltäckningsmatta över har blivit ett förhöjt golv, några fyndade skinnfåtöljer (begagnade förstås), ett gäng biofåtöljer från den saligen, sedan länge, insomnade biografen Grand i Skellefteå, och en fondvägg som består av en träram med tyg där filmduken hänger utgör hela inredningen. Här avnjuts gärna skräck (för henne), sience fiction (för båda), fantasy (för honom) och däremellan greppar de varsin dataspelskonsol, ty omväxling är den fantasifulles lön.
Utanför biosalongen, och i trappan upp till första våningen, där är det faktiskt ganska rörigt. Besökare måste sätta ner sina fötter med stor försiktighet.
Egen bio med äkta biofåtöljer från den sedan länge nedlagda biografen Grand i Skellefteå.
Det kan man kalla grill.
Det är kanske lite svårt att se just nu. Det här är i alla fall en motorcykel som ska bli hel igen.
I 30 år har detta renoveringsobjekt, en Dodge Lancer från 1962, haft flera ägare. Marcus är den siste i raden och nu är han säker på sin sak: Bilen kommer att bli klar vilken dag som helst nu.
Ännu en Volvovalp som får bo i det 40 kvadratmeter stora garaget. Renovering pågår, som synes.
Ibland händer det att de rensar upp i röran på ett sätt som kan betecknas som "stötvis", enligt Lynn. En alltför noggrann städning skulle kunna leda till svårartade konsekvenser. Någonstans i en kartong i det proppfulla förrådet kan just den mutter finnas som löser hela problemet vid nästa projekt.
Till sist - Volvovalpar, vad är det för nåt?
Marcus vet det bara alltför väl, just nu finns en hel och två halva sådana hemma på gården.
- Valpen var försvarets lilla terrängbil på 60-talet.
Det färdigrenoverade (någorlunda) exemplar som är i rullbart skick har, under utstötande av en massa oväsen, blivit körd fram och tillbaka till Sollefteå med Marcus bakom ratten.
- Jag hade hörselkåporna på hela vägen.
Har vi någonsin köpt en ny trädgårdsmöbel?
Marcus älskar sina projekt och miljömässigt är det ju en bonus.