Norran 26/4 1932. Stiligt hus med egen allé. Tuböle var nu inne på sitt tredje år som dansställe.
– Garderobsavgiften var50 öre och då fick man lämna in hur mycket kläder som helst. Det var högar med rockar man skulle leta igenom när någon ville ha tag i sina cigaretter för vi rökte ju inomhus.
Det är Astor Wikström som minns hur det var att vara frivilligarbetare på danspalatset Tuböle på det glada 50-talet.
Sedan säger han att inträdet kostade fem kronor. Fem kronor ... kan det verkligen stämma? Var inte det väldigt mycket pengar för 60 år sedan?
– Säg att det var någonstans mellan tre och fem kronor ... två och femtio kanske.
Tuböle: Känt, ökäntoch faktiskt så omtalat utanför kommungräsen att till och med den stora tidningen i huvudstaden, Dagens Nyheter, rapporterade om stället den 28 oktober 1954.
Det var här man dansade foxtrot (buggen kom senare), det var här man drack sockerdricka och träffade sin tillkommande. Det var här flickorna lade sina handväskor uppe på scenen för att de inte skulle vara ivägen under dansen. Det var här det fanns en dam- och en herrsida och reglerna var strikta: Herrarna bjöd upp hela kvällen, förutom två "damernas" i slutet. Första "damernas" var en bekräftelse på vem damen föredrog av herrarna. Andra "damernas" var en tackdans för uppvaktningen. Därefter spelades sista dansen och återigen var det herrarna som bjöd upp.
– Kvällens sista dans, den gick aldrig fort, försäkrar Eric Andersson som ofta sålde inträdesbiljetter när han var ung.
Sedan dess har decenniernarullat vidare även för dessa frivilligarbetare som, när det begav sig, var sparkglada fotbollsgrabbar i Sunnanå SK och jobbade på Tuböle för klubbens räkning. Den gamla gården, som omvandlades till dansställe redan 1929, revs så småningom för att ge plats åt församlingshem och kyrka som byggdes på 70-talet.
Men minnena är kvar, både av den skumt upplysta tunneln ovan jord och de svarta tunnlarna som fortfarande existerar därnere.
Den förstnämnda var den som DN:s utsände främst fastnade för och det är den Sunnanåseniorerna, som fortsätter att träffas på Stigs Konditori en gång i månaden, minns allra bäst.
– Tunneln var av tyg och spändes upp efter ena väggen, berättar Astor som ofta stod i garderoben och tog emot gästernas fuktiga halsdukar och våta pampuscher.
– Det var mysigt att dansa inne i tunneln.
– Före tunneldansen hade vi skymningsdanser, berättar Eric Andersson. Vi satte rött kräppapper runt lamporna så att det blev dämpad belysning.
Unga människors längtanefter att roa sig på lördagskvällarna har varit sig lik i alla tider. Tuböles rykte (det lär ha kallats både Blötan och Busböle i folkmun) var lockande även för stans fina familjeflickor. När SSK, Sunnanå Sportklubb, tog över verksamheten i början av 50-talet och därmed förstärkte den egna kassan rejält (fick råd med både ett A- och B-lag i herrfotboll samt ett dam- och herrlag i handboll) så blev verksamheten mycket mera städad: Mera läsk och mindre sprit och inte fullt så många slagsmål. Fast det dåliga ryktet var inte lätt att bli med. Å andra sidan var det inte så dumt att det fanns. Det var bra reklam och lockade många nyfikna. Varje lördag fylldes dansgolvet av åtminstone 400 personer, ofta fler. Väluppfostrade flickor som lyckats tuta i sina föräldrar att de skulle gå till dansen på IOGT:s nyktra Boston (kallades självklart för Torran), gick till Tuböle istället. Var det vinter och is fanns en upptrampad stig över älven.
– Det fanns inga parkeringsplatser vid Tuböle. Alla gick. När dansen var slut var det en lång kö med människor längs Bockholmsvägen, minns Rune Lundberg.
Tuböle var ett spännandeställe med café och glödhet kamin i ena hörnet. I DN beskrevs huset som ett kråkslott där Skellefteås minst av allt bleka ungdom roade sig tappert i en stor brunmålad sal.
– Dansdelen var en tillbyggnad till själva huset, berättar Astor.
Och så var det det där med de underjordiska tunnlarna.
Alla kände till dem, inklusive Stockholmsskribenten som inte bara imponerades av rullskridskoåkarna på dansgolvet. Han rapporterade också att tunnlarna (den ena ledde till vedboden, den andra ner mot älven sades det) hade byggts av en brännvinsbrännare som tjänat storkovan på sin verksamhet.
Om detta är sant ska vi för säkerhets skull låta vara osagt. En annan förklaring är att tunnlarna byggdes av en person som var extremt rädd för ryssen och att en gång ledde mot brunnen. Detta ska vi också låta bli att kommentera vidare. Det finns både många och vilda historier om dessa underjordiska gångar som fortsätter att egga fantasin hos varje ny generation som får höra talas om dem. För ett par år sedan anordnades till och med en historisk stadsvandring i dem.
Alldeles sant är ialla fall komminister Tom Randgards djärva beslut att själv, och för allra första gången, bege sig ner under Anderstorpskyrkans golv för att beskåda detta omtalade byggnadsverk från fordom.
Enligt Anderstorpskyrkans egen historieskrivning byggdes de förmodligen under första världskriget. Ett rejält bygge måste det i alla fall ha varit för det är både torrt och råttfritt därnere, även om golvet har börjat spricka upp på sina ställen. Idag leder den ena tunneln mot klockstapeln och den andra, som det påstås, mot älven.
Luckan till dessa spännande håligheter är en mycket bastant sak av järn, med en vikt på kanske 25 kilo, och den befinner sig rakt under en väggspegel i hallen. Näten på metallstegen vittnar om att spindlarna trivs i detta kolsvarta utrymme. Alla barn som brukar vara i kyrkan då och då, både miniorer och juniorer, har förstås sett luckan och undrat mycket över den.
Sedan nu Tom gjort en egen inspektion i pannlampssken så är han faktiskt lite förtjust i stället.
– Härnere skulle vi kanske kunna ha grupper och hitta på någonting.
Får vi lov att föreslå något riktigt kusligt. Det skulle passa läskigt bra.
TUBÖLE
Var från början: Grosshandlare Sidenmarks bostadshus.
Danspalats: Blev huset redan 1929. Danserna anordnades av Folkets hus, därefter av en person vid namn Åström och sedan tog Sunnanå Sportklubb över i början av 50-talet. Det är oklart när danserna upphörde. De lär dock ha minskat i antal i samband med att Folkets hus nya dansställe Pansalen i centrala stan togs i bruk 1957.
På Tuböle: Anordnades det dans varje lördag och ibland även andra dagar i veckan. Publiksiffran brukade ligga runt 400-450 personer per gång, ibland ännu fler om den som sålde biljetter råkade tappa räkningen.
Polisen: Fungerade som ordningsvakter.
Bottin, galosch, pampusch: Tre namn för skyddande överdragsskor som man hade utanpå dansskorna så att de inte blev våta och smutsiga. Skyddskorna var ofta gjorda av gummi. Galoscher användes av män, bottiner och pampuscher av kvinnor.
(Källor: Sunnanåseniorerna, Anderstorps kyrkas historia, Skelleftebygdens historia del 6, DN 28/10 1954, Skellefteå museum, Wikipedia)
Kvällens sista dans, den gick aldrig fort
Precis här var det. Sunnanåseniorerna minns danserna på det numera rivna Tuböle. Från vänster, Karl-Erik Holmberg, 78, Rune Lundberg, 82, Astor Wikström, 82, Eric Andersson, 88, Bengt Wiklund, 82, och Sten Strömberg, 83. Foto: Jeanette Lövgren.
Rumsliknande. Anderstorps kyrka har en massa spännande vinklar och vrår under golvnivå. Foto: Jeanette Lövgren.
Nedstigningen. Tom Randgard på väg mot historiska trakter. Foto: Jeanette Lövgren.
Kryphöjd. Spännande tycker komminister Tom Randgard som avstod från att krypa in. Den en tunneln lär ha rasat in på ett ställe. Foto: Jeanette Lövgren.
Här börjar det. Tunnelöppningarna finns under Anderstorpskyrkans hallgolv. Foto: Jeanette Lövgren.