Livet som kort

Medicinskt definieras den som i vuxen ålder är kortare än 150 centimeter som kortväxt. Norran träffade Kenneth Lundmark som har diastrofisk dysplasi. Hans diagnos, är till skillnad från de flesta skelettdysplasier, inte ärftlig.

– Varken mina föräldrar eller syskon är kortväxt, säger Kenneth.

Det var i förskolan som Kenneth Lundmark började kännas vid innebörden av att vara kortare.

– Det är klart att jag tänkte lite på det när det fanns många yngre barn som var mycket längre. Men jag accepterade snabbt verkligheten och betraktar inte min längd som ett handikapp.

Det som Kenneth tycker är mest besvärligt är beroendet av transportmedel.

– Det händer att jag tar en promenad på en eller två kilometer, men annars blir det färdtjänst eller att ta permobilen. Men det är inget jag grämer mig över. Jag trivs med mitt liv.

I skolan råkade Kenneth aldrig ut för mobbning.

– Visst kunde någon retas ibland, men det var mest på skoj och det har jag inga problem med. Jag blev inte heller negativt särhandlad av lärarna. Däremot är jag säker på att andra i min situation har haft det mycket värre i skolan.

Kenneths stora filmintresse ledde till valet av medieprogrammet inför gymnasiet.

– Jag gick inriktningen rörlig bild. När jag var yngre drömde jag en kort period om att göra en filmkarriär som skådis eller regissör, men det falnade bort efter studenten, säger han.

Andra året på gymnasiet fick Kenneth plötsligt göra skådespelardebut i en helt annan filmproduktion än vad som filmades på skollektionerna.

– Regissören Ted Kjellsson värvade mig när han höll på att spela in kortfilmen "Tompta Gudh". Den handlar om tomtenissar som konspirerar mot mänskligheten. Jag spelade dvärgen till introt i några korta klipp, säger Kenneth och skrattar.

Kenneth Lundmark jobbar sedan flera år tillbaka på Solkrafts tryckeri.

– Det är en bra arbetsplats med jättehärlig stämning och bra kollegor. Just nu har jag inga planer på att göra något annat.