I söndags åkte över 15 000 personer Vasaloppet. Jag var inte en av dem. Jag satt och jobbade och fick följa loppet mellan Sälen och Mora via en laptopskärm istället. Men i flera år har jag känt mig lockad av att någon gång utsätta mig för den nio mål långa utmaningen. Kanske borde det ske redan om två år som den skidintresserade kollegan föreslog. Då kanske jag ska åka – du borde hänga på.
Ja, det borde jag ju. Jag som har en slags hatkärlek till längdskidåkning och helst av allt skulle vilja kunna säga att jag älskar det helhjärtat. För några helger sedan tyckte jag exempelvis att det skulle vara en himla bra idé att åka Kraftloppet på 1,7 mil. Med väldigt få skidmil i benen den här säsongen ska tilläggas. Min kropp protesterade högljutt under hela loppets gång (jag dööör – så här många backar var det väl inte när jag åkte loppet för tre år sedan?!) och jag fick använda mig av min viljestyrka för att inte lägga mig ned och ge upp. När jag kom i mål la jag mig ned som om jag var värsta elitåkaren och precis hade spurtat mig till en förstaplats. I verkligheten var jag bara så glad att det var över och att jag inte hade brutit.
Så onekligen känns ju nio mil lite avlägset just nu. Men det skulle absolut inte vara omöjligt att genomföra. Fast som med alla andra utmaningar så finns ju ständigt dessa tvivel och kanske i huvudet. Kanske borde jag tag i det där, jag vill ju egentligen prova det där och tänk om jag vågade prata med han där. Allt för många saker stannar vid en flyktig tanke. Skrivs aldrig ner och genomförs aldrig.
Jag är expert på att analysera mina beslut, men ibland skulle jag och många andra må bra av att sluta fundera och bara göra. Anmäla oss till det där loppet, fråga om den där killen vill ta en fika eller byta jobb. Utsätta oss för sådant som är obekvämt, skrämmande och större än oss själva.
Så med det sagt så kommer jag att sitta vid datorn den 20 mars, och anmäla mig till Halvvasan eller Tjejvasan nästa år. Då kan jag åka Vasaloppet om två år.