Här hittar du första delen av Adam Salomonssons bok, Trekampen.
Hur är läget? I nio av tio fall svarar man bra, fastän den verkliga bilden av ens välmående är en annan. Det gäller ju förstås om frågan ställs som en artighetsfras från en icke-bekant person, eller någon som man inte vill öppna upp sina inre känslor för. Det är den 19 januari 2015. Jag tar en klunk av rykande färskt kaffe och sätter mina fingrar på tangentbordet för att skriva ner de första orden på vad som jag vill göra till en öppen berättelse om den tyngsta tiden i mitt liv. Jag var en tjugoåttaåring med visioner och framtidsdrömmar som fick en cancerdiagnos och fick genomgå tre slitsamma operationer på fyra månader.
Mina dittills tjugoåtta år hade kantats av små och stora äventyr, upplevelser och personliga utmaningar. Jag har formats längs vägen till att bli en kämpe som aldrig skulle ge upp mina drömmar, idéer och förhoppningar om kärleken, det svenska samhället och framtiden hur motiga situationerna än var och tänktes bli. Som för alla andra så bestod mitt liv inte enbart av framgångar. Mitt liv var, och är, som en berg- och dalbana, som bitvis tenderar att rusa iväg i en rasande fart. Då och då stannar jag upp och undrar vart sjutton alla dessa år tagit vägen.
Jag är uppvuxen i ett kristet hem, i en kärleksfull familj, i byn Malå i Västerbottens inland. Man kan säga att jag har vuxit upp med både min familj, missionsförsamlingen, och på skidor nedför skidbacken, som är byns absoluta medelpunkt.
Fastän jag haft ett förhållandevis bra och tryggt liv så ville jag självfallet få ut mer av livet. Viktiga pusselbitar hade ännu inte fallit på plats, och enstaka tomrum i mitt inre var inte fyllda. Ett viktigt självändamål var, och är fortfarande, att utveckla mitt starka teater- och filmintresse. Ett intresse som verkligen är ett intresse med stort I. Men, detta intresse, om något, hade jag lyckats sjabbla bort, och istället gett mig in på andra yrkesval som oftast inte varit så lyckade val. Det fanns liksom inte någon personlig logik i det jag valde. Jag är totalt kass på att ta hand om äldre människor, ändå valde jag äldrevården. Jag är inte ens i närheten av att vara ett mattesnille, ändå valde jag att läsa naturvetenskapligt basår. Istället för att utgå från min egen vilja så baserade jag mina val på vad mina vänner hade valt. Tanken om att livet var långt, och det faktum att jag bagatelliserade allt arbete som krävs för att försöka få drömmar uppfyllda, var också något som låg mig i fatet. Men, en novemberkväll skulle få mig att värdesätta mitt liv mer än vad jag hade gjort innan, och sluta ta det för givet.
Boken kommer att ta dig som läsare ut på en personlig resa genom livets mörka baksida. Du får läsa om de bekymmer jag fick brottas med, vilka strategier jag byggde upp för att orka med skiten, hur jag bemötte de svårigheter som cancern medförde, och hur jag hittade kraft att kämpa för varje ny morgondag.
Jag har inga recept eller knep på hur man överlever cancer. Det är inte upp till mig att styra över ödet, hur gärna jag än vill. Det är inte mitt syfte med boken. Men jag vill beröra dig som läsare genom att informera, stötta och vägleda.
Nu så här i efterhand kan jag blicka tillbaka med andra ögon och med vidare perspektiv. Jag har fått en ny chans att leva. Gud har gett mig en ny möjlighet. Och vad passar då inte bättre än att skriva till E-types "Back to life?"