Sannerligen,sannerligen säger jag eder: Det är inte en vandringssägen. Kulturtanten existerar och förökar sig medelst delning, som det verkar.
Och sannerligen säger jag eder: Kulturtanter bär kläder av märket Gudrun Sjödén. Iförda färgglada koftor, i en skön blandning av ull och lin, strömmar vi till teatersalonger och konsertsalar, ivriga att få ta del av vad scenens konstnärer har att bjuda på. Och eftersom vi är tanter, så är ganska många av oss förtjusta i de lite äldre skådespelarna. När stjärnor som Sven Wollter, 82, och Thorsten Flinck, 54, intar scenen, då sitter vi bänkade och bara njuter. Förutsatt att vi lyckats få en plats på någon av de främre raderna förstås.
Det är något somhänt med Sven & Co. Kanske är det åldern (deras?), men man hör dem inte särskilt bra. Det brukar klagas på det. Tanter (även farbröder) som hamnat längre bak i salongen kan ibland ha svårt att höra något alls.
Nu ska vi inte bara skylla på skådespelarna. De gör säkert så gott de kan med sina röstresurser, men när det gäller teater så är det faktiskt på tiden att bryta mot en gammal tradition. För att inte säga konvention.
Det är dagsatt börja med mikrofon och högtalare. Nu när publiken är som den är, med öronsus och vaxproppar i båda öronen, då finns det inget annat att göra än att kapitulera inför verkligheten. Hur lite estetiskt tilltalande den maskformiga mikrofonen nära mungipan än är, så är det ändå bättre än att halva salongen missar halva replikväxlingen.
Nu kan man förståsinvända att skådespelare, vars röster tränats för att nå långt, borde ha lärt sig den rätta tekniken. Men jag är rädd att filmen har lagt krokben. På film kan det mumlas, pladdras och pratas vardagsspråk hur mycket som helst. Aktörerna kan vända ryggen till och det hörs lika bra ändå, tack vare inspelningstekniken. Och det senaste påhittet - att även svenska filmer ska vara textade på bio - har inte gjort begripligheten sämre. Tvärtom faktiskt. Det är stundtals riktigt bra att kunna läsa vad det yngre gardet på vita duken har att framföra.
Vad en kulturelltintresserad dam i blommig knäppkofta verkligen kan stormlängta efter ibland, det är att få se de gamla elefanterna dansa ånyo. De som inte ens försökte låtsas att en dialog var vardagsnaturligt framförd. Som talade med STORAläpprörelser och med ett MAGSTÖDsom började nere vid knäskålarna. Rösten skulle bära ändå upp till sista raden.
Övertydlig frasering.
Så underbart.
Krooks och Järegårds distinkta läpprörelser.
Saknar dem så.
Vad en kulturellt intresserad dam i blommig knäppkofta verkligen kan stormlängta efter ibland, det är att få se de gamla elefanterna dansa ånyo.