Foto: Lars Eriksson.
När jag för ett år sedan fick frågan om att skriva krönika var jag (som vanligt) mest orolig för kritik. Att folk skulle säga att jag var urbota kass och att de minsann inte ville prenumerera på strunt i textform! Hybris kan tyckas, då den som inte gillar texten antagligen låter bli att läsa. Dock verkar en viss redovisningsplikt tillkomma efter en krönika. Precis som företag ska göra det möjligt att överblicka verksamhetens förlopp och resultat bör krönikörer återkoppla utsvävningar till läsaren: En bekant bad att få se om mina händer hade valkar efter skrapandet av husgaveln och en vän skickade anklagande sms innan hon skulle åka på en weekend och påstod sig vara smittad av affektpedanteri.
Sen var det ju det här med att jag skulle försöka leva en dag som mina barn. Att se det lyxiga i det lilla, inte oroa mig för framtiden och så vidare. Resultaten av den studien har luckor som gör att den blir ytterst komplicerad att redovisa. Först och främst faller den på tidsaspekten (en HEL DAG!?), men sen kanske inte en ynka ansats att bli exalterad över en cool bil på Solbackens parkering faller inom ramen för ett helhjärtat försök?
Närmast ligger redovisningen av strävan efter adventsmagin. Jag gick all in helgen före första advent; köpte julig tvål med doft av polkagris (mamma, man blir ju sugen på godis varje gång man tvättar sig!?), bakade lussekatter (det går bra, mamma!) samt lät barnen köpa horribla ljusslingor med färgade lampor (hurra mamma!). Gick i kyrkan och njöt av luciasånger både i tonårstonart och i tipptappformat samt bjöd hem 16 personer på julafton. Det hela såg ut att sluta väl, men vid fjärde advent var jag skumtomteförgiftad och skrek ut mitt julhat samtidigt som jag sopade barr och trasiga julkulor. När Lillebror traditionsenligt fick feber den 23:e fanns ingen återvändo, jag googlade resor – många resor. Någon bokning finns dock inte att redovisa. Ännu.
Lotta Johansson
Vid fjärde advent var jag skumtomteförgiftad och skrek ut mitt julhat