När jag var liten hade vi, vid sidan av chokladkalendern, en släde i papp som innehöll 24 små paket.
I varje paket fanns sedan en lapp och på den kunde det stå nästan vad som helst, det kunde vara lördagsgodis, badhusbesök eller pappas födelsedag. Men de bästa lapparna – i mitt tycke – var de som det stod paket eller något slags julbak på.
Men även om det var spännande att varje dag öppna slädpaketet så var julkalendern på tv den självklara höjdpunkten och den riktiga nedräkningen fram till julafton. Alla årgångar och avsnitt var såklart inte bra, men det är inte heller så konstigt.
Lussebullarna, pepparkakorna eller julfudgen blir inte lyckade utan rätt ingredienser och samma sak är det med julkalendern, som enligt mig måste innehålla minst en av följande komponenter för att gå hem i stugorna.
Snö: Det kan inte hjälpas, men julkalendern måste innehålla lite snö. I december ska det per definition finnas snö på våra breddgrader och även om det nu för tiden inte är en garanti att jultomten får färdas över snö på sin väg till Skellefteå, så måste åtminstone julkalendern bjuda på lite av den varan.
Spänning: Vem minns inte när man som liten satt uppkrupen i soffan efter ett avsnitt och med skräckblandad förtjusning väntade på att få se vart handlingen skulle ta vägen? Den här spänningen blev såklart inte mindre av att man också hade en fysisk kalender med dolda budskap bakom luckorna.
Jag kan villigt erkänna att det var något decennium sedan julkalendern gav mig den där pirriga känslan, men det viktigaste är ju att barnen får uppleva den.
Julkänsla: Att en viss julstämning bör finnas i julkalendern kan kännas som en självklarhet. Men ibland blir det fel. Bara för något år sedan missade man totalt på den här punkten, då julkalendern utspelade sig på en sandstrand i piratmiljö.
Humor: Det är ingen slump att många av mina favoriter genom åren (se listan till höger) innehåller en stor portion humor. Jag tycker nämligen att allt i livet blir bättre med ett skratt och en underfundighet.
Och med olika skämt kan man nå både stora och små. Kanske är det därför så många kalendrar har lång livstid – när man är liten skrattar man åt en sak och när man återser den många år senare så upptäcker man helt nya skämt.
Årets julkalender ”Selmas saga” är ju alldeles ny och därför är det för tidigt för mig att recensera den. Men så här på förhand måste jag säga att den verkar innehålla både snö, jul och ett visst mått av spänning. Och med lite vilja kan man se Johan Ulvesons skägg som den humoristiska detaljen.