Väskmakerskan. Säljer aldrig, ger bara bort. Foto: Jeanette Lövgren.
Det var när Maja-Britta Ahlgrensjälv sjöng i Pingstkyrkans kör i Skellefteå som hon insåg vilket stort problem detta faktiskt är. Trasiga plastkassar gör ingen människa glad, särskilt inte om kören ska ut på turné. Så då sydde hon (fast bara på prov förstås) två väskor av tre par gamla utrangerade jeans. Det visade sig att jeanstyget, trots att det råkade vara lite slitet, tålde pärmnötningens påfrestningar på ett alldeles utmärkt sätt och inte blev det några hål heller.
Nu har det gåttnågra år och Maja-Britta fortsätter att sy väskor av andra människors avlagda jeans. Det var därför hon tog kontakt med Norran. För att uppmana oss jeansbärare att inte slänga våra gamla byxor.
– Lämna in dem till second hand istället, uppmanar Maja-Britta som hunnit sy åtminstone 50 väskor vid det här laget.
Men, tänker då vän av ordning, är det inte meningen att kläder som lämnas in till second handbutiker ska vara hela och i säljbart skick?
Så ska det självklartvara, men allt som anländer till sorteringen går ändå inte att sälja vidare.
– Hos Pingstkyrkans Second Hand finns det en kartong med mitt namn på, där hamnar alla jeans som inte går att sälja, förklarar Maja-Britta som aldrig sprättar upp några sömmar.
– Sömmarna är så fula, jag klipper bort dem istället.
Sedan syr hon ihop tygbitarna och dekorerar med blommiga band som hon klipper till av köpetyg. Och sedan, när väskan är klar, då ger hon bort den.
Nä, det är faktisktingen idé att ens försöka få köpa en äkta Maja-Britta-väska.
– Jag ger bort dem släktingar, barn och barnbarn. Och till andra människor som jag tycker har gjort sig förtjänta av det, till folk som arbetar med välgörenhet och till dem som arbetar gratis på second handbutiken.
Där har hon förresten jobbat tidigare, men nu orkar hon inte med det längre.
Fast sy på symaskinen inne i sovrummet, det orkar hon. Och sticka med den snart 30 år gamla stickmaskinen går faktiskt också bra.
– Jag fick den av min man Evert när jag fyllde 60.
Med tiden hamnadestickmaskinen i källaren. Maja-Britta fick artros i fingrarna och blev stelopererad. Ont i nacken fick hon också och tänkte då att det där med stickningen, det var ett avslutat kapitel.
Men Maja-Britta är inte den som inte kan tänka om och tänka nytt: "Varför ska jag sluta med något som är roligt bara för att jag har värk hela tiden? Det blir jag ju inte bättre av", tänkte hon och bar upp stickmaskinen igen.
Nu står den i vardagsrummet och där tillverkas tröja efter tröja i olika mönster och färger.
– Jag stickar bara till mig själv nuförtiden, så att alla restgarner ska komma till nytta.
Sömmarna är så fula, jag klipper bort dem istället.