Pianisten. Martin Norlund sköter ackompanjemanget, men ska sanningen fram så föredrar han att spela orgel. Foto: Jeanette Lövgren.
Faktum är att detvar en dam som kom med idén: "Kvinnorna har ju en syjunta, men ni karlar har ju ingenting. När ska ni hinna träffas och prata med varandra egentligen?"
Det där var en väldigt bra fråga som inte bara fick Martin Norlund att börja fundera. Män som dricker kaffe tillsammans. Kunde det vara något att satsa på? I kyrkan?
Sedan damen ifråga(hon heter Karin Eriksson och var vid den tiden Sörbölekyrkans diakon) undslapp sig denna oskyldiga undran så har det gått tio år. Eller om det är så många som 13. Nåja, det var i alla fall på den tiden då Martin fortfarande var anställd som kyrkvaktmästare.
Det är han inte längre, vilket inte spelar någon som helst roll, för detta Karlakaffe som infaller varje fredagsförmiddag (med vissa viktiga undantag, se faktarutan) det bara lever vidare och har under årens lopp vuxit sig större och större.
Till att börja med var det bara några stycken, kanske fem, som fikade ihop.
– För något år sedan var vi 15, nu är vi uppe i ett 30-tal varje gång, berättar Martin som är huvudorganisatör och köksansvarig.
Det fina med dessakaffestunder är att alla som känner för det är välkomna. Det spelar ingen roll vad man heter eller var man bor och är man inte medlem i Svenska kyrkan så är det inget att bekymra sig över det heller. Man är välkommen precis som man är.
Karlakaffet i Sörbölekyrkan har utvecklats till en träffpunkt där till och med så långväga gäster som Dan-Erik Lindberg från Långviken brukar dyka upp ibland.
– Jag är kanske här varannan gång. Det är gemenskapen som är det fina.
Det finns en massa olika yrken representerade vid borden, det är bara det att de flesta är 65 + och har arbetslivet bakom sig. Fast kunskaperna har de förstås kvar. Är det någon som till exempel har ett läckande rör så finns det kanske en erfaren rörmokare att snacka med. Goda råd är aldrig fel och gratis är de också.
Meningen med dennafikastund, som brukar pågå cirka en timme, är att få umgås utan onödiga krusiduller. Sorlet är konstant och ibland lösgör sig ett ord eller en halv mening ur surret: "Kusin" … "Snöskottning" …. "Reskassan började ju bli skral också" …. "I Boviken var det 15 grader högst och ilade i benen."
Just den här dagen har Martin med sig en hjälpreda, Kurt Marklund. Det kan verkligen behövas för det är faktiskt rätt mycket arbete som krävs för att kopparna ska komma på bordet och bryggkaffet i termoskannorna. Och efteråt ska det diskas och borden torkas av.
Sockerkakorna är förresten hembakta.
– Jag brukar baka en gång i månaden, berättar Martin som vet hur mycket kaffe det går åt. Ett paket per träff.
Dock är bullarna avköpestyp och de är sig inte riktigt lika från gång till gång.
– Det kan vara släta bullar, runda bullar eller bullängder som vi skär upp, förklarar Kurt.
Skulle det finnas någon som varken kan äta socker eller gluten (det finns det förstås) så ordnar kökspersonalen även den detaljen. Om detta skvallrar brödpåsarna och smörpaketet på köksbänken.
– Jag började halv åtta i morse och räknar med att det ska vara klart runt tolv, berättar Martin som också funderat på hur det blir om det kommer ännu fler fikasugna manspersoner i framtiden.
– Det finns plats för 45, men det skulle nog bli lite jobbigt.
Vad sockerkaksbakandet anbelangar så skulle ett eventuellt framtida maxantal leda till att det måste bakas tre sockerkakor. 3 x 16 = 48 så på det viset skulle det faktiskt bli tre skivor över.
Förutom allt annatså har Martin Norlund ytterligare en viktig funktion. Det är han som spelar piano.
Även om pratet och skrattet och en och annan rolig historia är nog så viktiga för trivseln, så är det ändå en sak som inte får glömmas bort - själen - den måste också få sitt i form av sång och musik.
Mot slutet delas psalmböcker ut och sedan är det bara att bläddra och önska fritt. Någon ropar "518" och när de tre första verserna har avverkats är det någon annan som hojtar "734".
Det blir en fin manskör av det hela, så fin att det ibland är snudd på stämsång i lokalen.
Sedan är det förståsen annan sak som inte får glömmas bort.
Världsproblemen.
Som alla säkert vet vid det här laget så är de många, krångliga och grymt svårlösta till sin natur.
Så ligger det till i vanliga fall. Därför är det verkligen tur att Karlakaffet finns, för där har de lösningar på precis allt. Finns inte ett enda bekymmer på hela jordens rund som är för invecklat för att inte dessa herrar, mestadels i rutigt, ska finna en acceptabel lösning.
– Vi har redan hunnit avsätta Donald Trump, förklarar Ove Vikdahl allvarligt.
– Vi tycker att Michelle Obama ska bli USA:s president istället, för hon är ganska rolig.
Karlakaffet
Organiseras av: Sörböle EFS-förening.
Lokal: Sörbölekyrkan.
Tid: Varje fredag klockan 10, men undantag finns. Det blir ingen fikaträff på Långfredagen. Det görs också uppehåll under jul och sommar.
Kostar en slant: Var och en bidrar med en tjuga i skålen som vandrar laget runt.
Jag är kanske här varannan gång. Det är gemenskapen som är det fina.
Nummer 518. Sång skapar gemenskap. Kurt Marklund har bläddrat fram rätt sida. Foto: Jeanette Lövgren.
Mönstermix. Rutiga skjortor dominerar starkt. Slipover (tröja utan ärmar) är också populärt. Ove Vikdahl har satsat på båda. Foto: Jeanette Lövgren.
Träffs och trivs. Kurt-Lennart Eriksson i den blå slipovern njuter av både fikat och sällskapet. Foto: Jeanette Lövgren.
Tillräckligt. Två sockerkakor är vad som krävs för att alla ska få varsin bit. Det är Martin Norlund som har bakat. Foto: Jeanette Lövgren.
Ännu gladare. Anders Marklund från Tjärn uppskattade komminister Åke Hägglunds historia om den tågåkande biskopen. Foto: Jeanette Lövgren.