När vi är unga, då lovar och svär vi att aldrig någonsin bli som våra föräldrar.
Sedan gifter vi oss av en oklar anledning som kallas förälskelse och två år, åtta månader och tolv dagar senare har den gått över.
Detta borde din mamma redan ha berättat för dig unge man. Men nu ligger det inte i den äldre generationens intresse att vara rak och tydlig. Särskilt inte när det handlar om hur kvinnor är. Eller snarare blir, sedan de varit gifta några år och hunnit mogna till en smula.
Visa mig en gift man som bott ihop med samma kvinna några år och jag ska visa dig ett renoveringsobjekt.
Det är det som är problemet med det som kallas kärlek. En disig chimär, det är vad den är. Kärleken är en flyktig gas, vare sig det handlar om ett gulligt litet sommartorp med spetsgardiner och pelargoner i fönstren eller en snygg ung man och blivande barnafader.
I båda fallen kan kvinnor inte hålla sig när ohämmad passion förbytts till jämnbeige vardag. Det är som förgjort för oss allihop och är förmodligen medfött. De rosafärgade kontaktlinserna byts ut mot verklighetens hårt slipade linser och vad är det vi ser genom dem när vi tittar på dubbelsängens andra halva?
En rivningsfastighet med potential. En karl som kan bli så mycket bättre bara modersinstinkten får jobba lite med honom först.
Kunde mamma vänja av pappa med att lägga tre sockerbitar i kaffet (därför att hon aldrig köpte hem något socker), då borde det gå att lära den här mannen att dämpa rösten när han pratar i mobilen.
Det handlar bara om att fostra på rätt sätt.
Män är ju som barn.
Unge man - så tänker kvinnorna.
Men hav tröst.
Nu är det ju så lyckligt att den strålande unga brud som sitter vid din sida idag har avlagt ett heligt löfte:
Att aldrig bli som sin mamma.
Det är ett löfte som du verkligen inte kan lita på.