Mössa nerdragen över ansiktet mildrar nattkylan.
Det har snart gått sex år sedan hon mötte den fattige mannen och hans grannar som bor i skogen.
Det har gått drygt ett år sedan jag själv mötte kvinnan för första gången och slogs av hennes enorma livsglädje och förmåga att se möjligheterna i allting. Även i det faktum att den skänkta maten med kort datum, som välgörenhetsorganisationen delar ut, så ofta består av korv.
- Ibland mal jag korven så att tiggarna kan göra biffar istället. De äter ju så ensidigt, men jag är tacksam för varenda matbit de får.
Vem denna kvinna egentligen är och vilken skog det handlar om, det kommer inte att berättas här. Ju färre som vet, desto säkrare för folket som bor i skogen, anser hon. Hon vill skydda dem så gott det går.
Jag har själv sett en man dra ut en tand på sig själv. Han hade så ont.
Den första vintern bodde mannen med tofflorna, plus två tre till, i kvinnans bil. Tidvis sjönk nattemperaturen till 20 30 minusgrader och alltid måste de ha en sidoruta på glänt för ventilationens skull. Sedan blev det ett tält i skogen och med tiden blev det kojor som byggts av brädlappar och annat som de rumänska romerna hittat.
Ingen toalett, inget badrum, ingen tandborstning och självklart har ingen av dem råd att gå till tandläkaren när värken sätter in.
- Jag har själv sett en man dra ut en tand på sig själv. Han hade så ont. Alla har luckor i munnen.
Vid det här laget har hon sett och hört det mesta: Illröda förfrusna tår som övergått i svartnande kallbrand. Stora skeppsråttor som springer omkring på boplatsen. En koja med spetsgardin istället för ytterdörr. Människor som äter rå kyckling och rå bacon direkt ur paketet (förkylningar och magsjuka är ett okänt begrepp). Väta, kyla och ett kompakt mörker som bara kan rubbas av en ficklampa eller ett stearinljus ibland. Blöta madrasser och trasiga täcken.
Mannen med foppatofflorna, som i många år bott och sovit i en koja som helt saknar värme, förfrös till slut sina fötter. Var under några dagar inlagd på lasarettet och satt då i rullstol. Blev sedan utskriven och bor numera tillfälligt i en lånad husvagn. Det är i alla fall lite bättre, även om det inte kan rädda hans tår som har drabbats av kallbrand. Han kommer att förlora delar av några tår.
Min egen allt överskuggande fråga när det gäller denna kvinnas engagemang för dessa människor som kommer från samma by är följande:
Varför?
Varför skjutsar hon folket från kojorna i skogen till ställena där de sitter och tigger varenda dag? Varför skjutsar hon mannen med de förfrusna tårna till akuten? Varför kör hon kojfolket till ett ställe där de får duscha en gång i veckan? Varför tvättar hon deras kläder och torkar deras våta strumpor över natten? Varför hjälper hon dessa analfabeter (som på sin höjd kan skriva sitt eget namn men som inte förstår sig på siffror) att begripa vad som menas med halva priset och var de billigare varorna finns i butiken? Varför gör hon inte som jag själv brukar göra; går förbi för det mesta, eller tittar bort, eller slänger några mynt i en pappmugg och därefter med stor tvekan fattar handen som räcks fram för att få tacka (när tvättades den där handen senast?) Varför tänker inte den här människan som jag gör - att det där måtte väl någon annan kunna fixa; rumänska staten, Stadsmissionen, landstinget ... För tusan, nå´t jävla ansvar måste väl ändå någon annan ha för dessa stackare.
Sovplatsen är en smutsig och våt madrass.
Så varför gör hon inte likadant? Skänker en noga hopvikt tjuga och svär en tyst ramsa över alla andra som inte gör nå´t. Har det med tro och religion att göra? Eller har ödet försett henne med ett uppoffrande sinnelag och en moralkänsla som är högre än min egen?
- Nej, jag är inte särskilt religiös, men lite kanske.
- När jag ser det här kan jag inte låta bli. Jag mår bra av att hjälpa. Det är mitt stora nöje! Det känns så himla kul. Hade jag inte hjälpt de här tiggarna då hade jag kanske hjälpt några helt andra. Jag vill ha nå´t att gå igång på, det finns alltid de som det är synd om.
Lägg därtill hennes inneboende drift att ständigt vara igång, att ständigt hålla på med något praktiskt. Att inte sitta och såsa med teven som enda sällskap.
Åren har gått, folket som bor i skogen har blivit hennes vänner. Att ta med en efterlängtad matkasse till dem, att sitta tillsammans i vintermörkret och samtala kan vara riktigt trevligt.
Men ibland är det bara tårar. Det är så många förtvivlans tårar som fälls i skogen.
Under de här åren har denna energiska kvinna lärt sig en del rumänska. Däremot har hennes vänner lärt sig väldigt lite svenska.
Tillsammans har hon och människorna i skogen dragit upp en långsiktig plan.
När jag ser det här kan jag inte låta bli. Jag mår bra av att hjälpa. Det är mitt stora nöje!
- Jag har en dröm om att kunna skaffa ett litet ställe åt dem.
Det lilla stället finns i Rumänien. Är ett litet rappat hus med några rum. Ligger i närheten av ett annat hus där en rullstolsburen kvinna bor.
Ett eget hem. Det är vad hon hoppas kunna ordna och det är vad folket i skogen samlar pengar till.
- På höstarna sätter jag dem i bilen och så kör jag runt så att de får plocka blåbär och lingon som de säljer. Och så är det pantburkarna. Flera av dem lever enbart på att leta burkar. De älskar att panta och jag sparar kvittona för att få ihop pengar till det där stället. Vi har sparat i fem år nu.
Ett hus är självklart ingen lösning på alla problem, men det vore ändå ett steg på vägen mot ett bättre liv i det egna hemlandet.
Vänner och bekanta, som vet vad hon ägnar sin lediga tid åt, de brukar bidra med ett och annat.
- När jag kommer ut på morgonen och någon har ställt en påse med pantaburkar under carporten då blir jag så himla glad. Jippie!
Hemma i mitt eget knökfulla linneskåp finns en målad väggbonad, ett arvegods efter svärmor: ”Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon” står det på den där blå tygbiten. En devis som passar denna kvinna bra. Att hjälpa hela världen är en omöjlighet, men att hjälpa några stycken, det är vad hon mäktar med.
Det hon ägnar sig åt är väl vad som brukar kallas hjälp till självhjälp skulle jag tro. Och visst bidrar hon med egna pengar. Tänk bara på allt skjutsande, bil och bensin är inte gratis. Å andra sidan har hon bestämda åsikter om var gränserna för hjälpsamheten går. Att inte låta sig bli helt uppslukad av andras elände - det är inte alla som klarar av det.
- Jag gör bara det jag tycker är roligt och jag gör bara det jag själv vill.
om att köpa billigast tänkbara mobiler ibland.
Som att ladda de där mobilerna i sitt eget hus.
Som att ganska ofta förklara för andra, som inte själva har fattiga vänner som bor i skogen, att ingenting är vad det synes vara.
- Folk säger att de inte ger tiggarna pengar därför att de har mobiler. Men mobilerna har de oftast fått, de är gamla och batterierna håller på att ta slut. Jag har hjälpt dem att skaffa Lyka-abonnemang så att de kan ringa väldigt billigt till Rumänen och mellan varandra. Tänk dig själv att bara sitta i totalt mörker om kvällarna och inte ens ha en mobil.
- Andra säger att de inte ger tiggarna pengar därför att de röker, suckar hon.
Skeppsråttor på boplatsen är en vanlig syn
- Och det är ju sant. Visst är det en del som röker, men de köper inte cigaretter. De letar efter fimpar. Det hänger kassar med fimpar i skogen. En annan sak som många tror är att andra tar pengarna som tiggarna har fått ihop. Så är det inte, det är ingen som tar pengarna från den här gruppen som bor i skogen.
Och apropå att skänka gåvor; visst behöver de olika saker, kläder med mera. En del av det som skänks lagrar kvinnan i sin egen källare och tar fram när det behövs.
- De har det så trångt i kojorna, det finns inte plats. De kläder de har, det är dem de har på sig hela tiden, dygnet runt. Fem tröjor, en fleecetröja och en jacka, ibland är det sju tröjor. När de ska sova drar de ner mössan över ansiktet för värmens skull. Jag fattar inte att de kan andas.
- Egentligen vill de arbeta. De äger inga bilar och inga husvagnar och de är så otroligt snälla.