Här vare mera ost. Simon Forsmark langar ner kartongerna till dem som lastar bilarna. Foto: Jeanette Lövgren.
Var maten kommerifrån, det säger vi inte heller, för givaren vill vara anonym, absolut och å det bestämdaste. Men vem mottagaren är, det är ingen hemlighet.
Tre representanter från föreningen Änkans skärv i Skelleftehamn lastar tre bilar fulla med korvar, brödpåsar, frukt och prästostar. Rune Forsmark leder arbetet. Runes son Simon langar ner matkartongerna från lastbryggan och där är även Roland Åkerström som är engagerad i Mobackenkyrkan.
Maten de stuvarin sina bilar har så kallat "kort datum". Det är bara ett par tre dagar kvar innan bäst-före-datumet går ut och därför är varorna osäljbara i butik. Oätbara är de däremot inte, långt därifrån, så istället för att kastas ges de bort. Till exempel till den svenska mamman med två tonåringar som lever under existensminimum. Till den asylsökande familjen med fem barn. Till den papperslösa kvinnan som varken har pengar till mat eller hyra. Till de rumänska romer som tigger för att få ihop till sin försörjning.
Änkans skärv startadesför sju år sedan av Rune som bland annat inspirerades av sin fru och hennes arbete som diakon i Morö Backe kyrka. Hon kommer dagligen i kontakt med många som behöver en hjälpande hand.
Sedan dess har Rune blivit Rune med väldigt många människor.
– Under de här åren har vi hjälpt hundratals personer.
Det hela började alltså med hustrun Elisabeth, men också med en känsla.
– Jag bar på en längtan att göra något tillsammans med andra.
Så mötte han en kvinna på busstorget i Skellefteå, en dam som inte tvekar att tala allvar om allvarliga saker: "Det är vår plikt att hjälpa andra", sa hon.
Till förhistorien hör också den familj som flyttade in i en lägenhet i Hamn där det bara var tolv grader varmt.
Så gick det till (i stort sett) när Änkans skärv, som har lokalföreningar på flera orter i landet, blev till.
Rune är ordförandei styrelsen där man också återfinner kvinnan han mötte på busstorget, Waine Dagmarsdotter. I dagsläget har föreningen ett 30-tal medlemmar, fast det är inte bara dessa som engagerar sig.
– Numera har vi ett stort nätverk av frivilliga, Mobackengänget till exempel, och det kommer ständigt till fler.
Varje familj föreningen valt att hjälpa får ett eget nätverk som kan bestå av uppemot femton personer. En av dessa är kontaktperson och resten hjälper till på olika sätt. Det handlar inte bara om att mätta tomma magar. Det gäller att få fram varma kläder, möbler och husgeråd också. Somliga behöver pengar till hyran. Andra behöver pengar till en Stockholmsresa så att de kan skaffa pass på hemlandets ambassad. Antingen för att återvända hem för gott eller för att kunna söka nytt uppehållstillstånd.
Den första kontaktenmed Änkans skärv sker oftast via de diakoner som arbetar i Svenska kyrkans församlingar. I Skelleftehamn är S:t Örjans församling engagerad i föreningens verksamhet och församlingshemmet har blivit en träffpunkt för många.
– Vi får möta folk från hela världen med olika religioner och språk, men vi pratar aldrig religion med dem vi hjälper.
– Vi lovar ingenting. Vi gör så gott vi kan och vi kan inte hjälpa alla med allt. Själv har jag upptäckt att det kan vara bra att inte göra någonting ibland. Saker och ting löser sig ändå tack vare grannar eller en god vän.
Under årens lopp är det så många människoöden som passerat revy. Många som fått hjälp tidigare, och som nu står på egna ben med jobb och bostad, vill ofta göra en insats för andra, som ett tack för det stöd de själva fått. På så vis fortsätter föreningens nätverk att växa sig ännu större.
Rune, som hunnitbli 68 och pensionär och som jobbar mera nu än han någonsin gjorde under sina yrkesverkamma år (påstår hans fru) har massor att göra. Två dagar i veckan kör han runt med matleveranser, mestadels i Skelleftehamnsområdet, men även till andra ställen som exempelvis Morö Backe. De som får mat får själva komma ut till bilen och fylla en låda med de varor de vill ha. Vad Rune har i sin baklucka skiftar från gång till gång. Somliga veckor finns det mer, andra betydligt mindre. Maten kommer inte bara från ett ställe utan från flera. Det finns folk som tar vara på överbliven färdiglagad mat, fryser den och ger bort till föreningen.
Kör mycket, det görRune under sina matleveranser, cirka 20 mil i veckan. Dessutom finns det ett litet lager med skänkta kläder, möbler och andra nyttosaker som ska delas ut, och så ska det tas kontakt med advokater och myndigheter.
– I början vågade jag inte ringa själv, men nu pratar jag direkt med juristerna på Svenska kyrkans rådgivningsbyrå. Man växer med uppgiften.
Vad gäller demsom fått avslag på sin asylansökan, men ändå stannar kvar i Sverige och lever som gömda, så ställer föreningen upp på olika sätt.
– Vi gömmer dem inte, beslutet att gömma sig är helt deras eget, men vi hjälper dem att leva ett så normalt liv som möjligt.
Vad säger han då till de kritiska personer som anser att de papperslösa är ett problem? Att de riskerar att bilda en egen skuggvärld. Att de lever utanför det normala samhället och att det inte är bra.
Rune slår ut med händerna, en på en gång uppgiven och trotsig gest. På den frågan har han bara ett svar att ge och det är väldigt kort.
– De är ju människor.
Numera har vi ett stort nätverk av frivilliga, Mobackengänget till exempel, och det kommer ständigt till fler.
Mittpunkten. Församlingshemmet i Skelleftehamn fungerar som nav för Änkans skärv och dess verksamhet. Foto: Jeanette Lövgren.
Tunga lyft. Mat väger. Tolv liter mjölk i samma kartong kräver armstyrka, och det har Roland Åkerström gott om. Foto: Jeanette Lövgren.
Potatis! Christina Marklund hjälper rumänska tiggare och blir själaglad för allt käk, särskilt för äggen. Är det mycket korv mal hon den. Då kan det lagas biffar istället. Foto: Jeanette Lövgren.
Hämta här. De som får mat får själva komma ut till Rune Forsmarks bil och välja vad de vill ha. Det är olika sorters varor varje gång. Foto: Jeanette Lövgren.