Ljuset. Hur svårt det än känns vill Margaretha Andersson förmedla hoppet. Foto: Lars Eriksson.
I stora delar av huset pågår en ständig kamp mot lidande och död. En kamp som aldrig tar rast och pågår dygnet runt, allt för att besegra eller lindra sjukdomar. I Skellefteå lasaretts andaktsrum tänder Margaretha Andersson ett ljus, ett ljus för hoppet. Här finns tid för eftertanke och ro, något som många gånger är en bristvara i den slimmade vårdapparaten.
Sjukhuskyrkan har funnits i 40 år och har inte alltid varit en självklar del av sjukhusvården. Margaretha berättar att deras existens på sjukhuset tidigare har varit ifrågasatt, om den över huvud taget passar in verksamheten. Så är inte fallet i dag utan numera är de ett naturligt inslag i den moderna sjukvården. Organisationen har två präster och två diakoner i personalskaran där tre är anställda av Svenska kyrkan och en av EFS. Dessutom så finns det frivilliga medarbetare som träder in och håller sångstunder, andakter och annan verksamhet. Via telefon går det alltid, dygnets alla timmar och årets alla dagar, att komma i kontakt med någon representant för sjukhuskyrkan. Behovet av en medmänniska kan uppstå hastigt och oväntat.
Margaretha har varit anställd som sjukhusdiakon sedan 2002, men kom redan vid födseln i kontakt med Skellefteå lasarett.
– Jag döptes faktiskt här på lasarettet. Barnen lades upp på bårar och sedan kom prästen och döpte dem. Det var nästan som ett löpande band. I dag är det bara i nödfall man döper barn på sjukhuset, berättar Margaretha. Det kan vara när det är ovisst om barnet ska överleva.
– Det är jättetuffa stunder. Det är svårt när barn är allvarligt sjuka och där vissa även dör.
Redan som barn hade hon en gudstro som sedan följt henne genom livet. Som 18-åring klev hon in på sjukhuset och började som praktikant i barnsalen på BB. Där blev hon kvar fram till det att diakonyrket kallade. Efter utbildningen på Vårsta diakongård, utanför Härnösand, var det 1986 dags att kliva in i rollen som diakon. Ett val som hon inte har ångrat. På något sätt känner hon att det var meningen att diakonrollen skulle bli hennes plats i livet.
Att vara sjukhusdiakon är många gånger ett svårt arbete med flera sorgliga möten. Men Margaretha har under alla år trivts med jobbet som också har en massa ljusa stunder.
– Vi pratar ofta om livet, men det är klart att det är mycket sorg jag möter.
En av Margarethas uppgifter är att hålla hoppet vid liv och aldrig ge efter för hopplösheten som så många gånger är en stark kraft.
– En vanlig fråga kan vara: ”Vad har jag gjort för ont som drabbas av det här?” Jag har givetvis inte svar på allt och ska inte ha det heller. Vi kan kliva in och vara ställföreträdande hopp för någon. En svår, men fin uppgift. Patienter, anhöriga personal är dem vi finns till för.
Tid, tillgänglighet, tro och tröst är fundament som sjukhuskyrkan vilar på. Det handlar om att vara närvarande och tillgänglig för dem som har ett behov att prata eller helt enkelt behöver en medmänniskas stöd. Att mista någon anhörig är alltid svårt och extra svårt kan det vara om någon hastigt rycks bort från oss.
– Vi stannar kvar så länge det behövs. Det är inte viktigt att prata hela tiden utan vara där och lyssna. Man ska inte vara rädd för tystnaden. För dem som vill förmedlar vi kontakter till andra trosinriktningar, säger Margaretha och förklarar att de frågar aldrig efter någons livsåskådning.
När Margaretha berättar om alla möten hon haft med människor skiner hon upp. Det syns tydligt att dessa mänskliga möten har betytt mycket för henne. Men nu är det tid att göra ett avslut. I höst kommer tystanden. Det har nämligen blivit dags att lämna över till någon annan att vara den som tänder hoppets ljus på sjukhuset. Margaretha går i pension och personsökaren kommer att tystna, på gott och ont.
– Jag kommer att känna saknad. Jobbet har varit en gåva varje dag. Jag älskar att möta människor. Det här är det mest fantastiska jag gjort under mina diakonår, säger Margaretha som lämnar diakontjänsten och går över till att ”bara” vara en vanlig medmänniska.
Andaktsrummet. Margaretha Andersson, 66 år, har jobbat som sjukhusdiakon sedan 2002. ”Jag har mött tårar, förtvivlan och ångest, men det har inte tagit över.” Foto: Lars Eriksson.