I jätteasparnas skog: Störst är inte äldst

En asp som sägsvara väldigt stor – hur svårt kan det vara att få syn på den?

Väldigt svårt, visar det sig, om man inte har med sig Per-Olov Andersson som jobbat som rektor på Naturbruksgymnasiet i Burträsk.

Han kan peka ordentligt så att man tittar i rätt riktning på rätt plats. Det den skogsovane vandraren tror sig se på vänster sida är inte stammen på en urgammal och fruktansvärt skrovlig tall. Det är ett svindlande högt lövträd, en asp i jätteformat.

Den är inte bara jättestor. Den är jättegammal också. Sveriges äldsta till och med, som man känner till.

– När Skogsvårdsstyrelsen gjorde ett borrprov för 20 år sedan så visade det sig att trädet hade 260 friska årsringar och nu har det alltså hunnit bli ännu äldre, berättar Per-Olov för Skråmträskskolans klass 4-5 som använder denna underbart myggfria junidag till en cykelutflykt och ett besök i detta naturreservat.

.lemonwhale-embed-container { position: relative; padding-bottom: 56.25%; height: 0; overflow: hidden; max-width:100%; }.lemonwhale-embed-container iframe { position: absolute; top: 0; left:0; width: 100%; height: 100%; }

Såhär är det medaspar.

Egentligen blir de inte så mycket äldre än 100 år innan de börjar ruttna inifrån.

Egentligen ska det inte behövas två måttband för att mäta omkretsen på en aspstam.

Men det behövs faktiskt här. För ännu längre bort, efter en skogsstig kantad av kådkladdiga småtallar, luriga svarta hål, knöliga rötter att snubbla över och döda träd som lagt sig till ro tvärs över stigen, så finns en ännu större asp.

– Då fortsätter vi till Stoorn, säger Per-Olov och kliver iväg med friskt gröna grankvistar vispande runt öronen och elever och lärare i släptåg.

Denna, den allrastörsta aspen, är 26 meter hög och har en omkrets på 280 centimeter.

– Vi vet inte hur gammal den är, men äldst är den i alla fall inte, försäkrar Per-Olov.

Jaha, och hur kan han veta det så säkert?

– Just här är det gott om näring och gott om vatten. Det är därför den har kunnat växa så mycket. Och titta på barken. Skorpbarken på gamla träd går högt upp. Skorpbarken på det här trädet når inte lika högt upp på stammen som på det äldsta trädet. Där skorpbarken slutar tar den släta glansbarken vid.

Elsa Marklund och Linn Larsson omfamnar trädet från varsitt håll och det är just så pass att armarna räcker till så att de lyckas greppa varandras händer. Lovisa Andersson kramar trädet extra mycket på egen hand.

– Man får superkrafter av att krama ett träd, förklarar hon.

Sedan passar någrapå att smaka på vattnet som väller upp invid trädets rötter och smaktestet utfaller till belåtenhet.

– Det smakar som vatten.

Per-Olov tar tillfället i akt att lära ut tricket med pinnen.

Genom att hålla pinnen i lodrätt läge och måtta med den mot ett träd så kan man räkna ut hur högt trädet är och var toppen kommer att hamna när det fälls. Detta kallas triangulering och kan förklaras med en matematisk formel som kanske kan tas upp till diskussion på en kommande mattelektion.

Läraren Ewa Larsson ska fundera på det.

Den som vet litemer om hur aspar fungerar tillsammans med andra träd skulle säkert bli orolig om hen fick veta att det börjat dyka upp aspsly bland de egna tallarna.

Det kallas knäcksjuka det där som gör att tallarnas toppar går av och som orsakas av att en svamp vandrar över från asp till tall.

Resultatet blir att angripna tallar tappar sin topp. När den börjar växa ut igen kan toppen bli både sned och vind. Ingen som lever på sin egen skog vill ha missbildade träd, därför är aspar inte välkomna hos många skogsägare.

Så varför har asparna som växer i denna skog fått vara kvar ända till nu? Varför har de inte huggits ner för länge sedan?

Svaret på den frågan är att tidigare ägare verkar ha glömt bort dem och skogen runtomkring fick lov att sköta sig själv. Döda granar föll till marken och där fick de ligga kvar.

Nu när jätteasparnasskog är ett naturreserverat får det inte bedrivas något skogsbruk överhuvudtaget.

Skogen ska fortsätta att leva sitt eget liv, fri från varje form av mänsklig inblandning. Resultatet blir biologisk mångfald och en miljö som passar hotade arter.

I denna vildvuxna skog finns både lunglav och hänglav, här finns sällsynta insekter och den utrotningshotade tretåiga hackspetten som älskar död ved.

Just dessa cirka fem hektar är med andra ord som skogen såg ut innan det moderna skogsbruket tog sin början.

– Eftersom det är ett naturskyddsområde får man inte bryta kvistar eller göra några andra ingrepp. Däremot får man plocka bär och svamp, berättar Per-Olov.

Sedan pekar han på några gröna blad som växer i närheten.

– Det där är lappranunkel, men den blommar inte än.

JÄTTEASPARNAS SKOG

Finns:I byn Skråmträsks sydöstra del. Sväng av vid Stensträsk och följ skyltarna.

Terrängen:Är starkt kuperad, satsa på stadiga vandrarkängor eller stövlar.

Naturskyddsområdet:Är cirka fem hektar stort med både tall, gran och asp. Området är biotopskyddat och skogsbruk är förbjudet. Området ingår i Europas nätverk av värdefullaste naturområden, är klassat som ett Natura 2000-område och har av EU bedömts som extra viktigt att skydda och bevara.

Asp:Heter Populus tremula på latin och är ett snabbväxande träd i familjen videväxter. Tremula betyder "darra".

Darra som ett asplöv:Gammalt ordspråk som innebär att någon darrar av skräck, nervositet, köld etcetera. Att aspens löv inte kan hålla sig stilla beror på att bladskaftet är tillplattat på sidorna och långt i förhållande till själva bladet. Därför faller bladet över åt höger eller vänster vid minsta vindpust och kan inte stanna i något av dessa lägen.

(Källor: Skråmträskbygdens Byaförening, Den virtuella floran, Wikipedia)

Man får superkrafter av att krama ett träd.