I hennes tre garderober är det inte helsvart, bara nästan: Nio par svarta byxor, fyra svarta kavajer i olika modeller, tre svarta klänningar och så några svarta toppar.
Egentligen är det bara ett enda plagg hon saknar - en svart tjocktröja i cashmere.
Om man bara ser sig omkring ser man dem överallt; det nattsvarta folket. På jobbet, på gymmet, på stan. På dyra restaurangen serveras de svartklädda gästerna av den svartklädda personalen. Till och med kockmössorna är svarta nuförtiden.
En trend?
Somliga skulle nog hålla med, men inte Åsa för hon kan inte minnas när hon började ha svart som bas, så länge sedan är det. Hon gillar klassiska saker och att klä sig enhetligt. Så är det bara.
– Jag tycker om när saker och ting matchar. Svart gör livet enkelt. En vanlig tisdagsmorgon tar det inte mer än två minuter att bestämma vad jag ska ha på mig.
Fast hon är inte alltid klädd i svart från topp till tå. Hon har mönstrade kläder också och tycker det är fint att bryta av med en överdel i annan färg. Hon äger både ett par bruna skor, ett par vita sneakers och på gymmet är träningsskorna antingen blå eller grå med rosa snören.
– Men resten, tajts och topp, är svarta.
Skorna hon köpte nu senast är svarta, liksom den nya mössan. Och när hon var på jakt efter en bra datorväska att ha till jobbet, då kom hon på att hon redan ägde den ultimata väskan sedan 20 år tillbaka. En ryggsäck i skinn, svart naturligtvis, inhandlad på Indiska. Perfekt till den bärbara.
Jo, familjen har blivit påverkad. Utanför den vita villan står en svart bil. Det svarta hallgolvet har inbyggt glitter och på köksväggen sitter en grafiskt svartvit tapet.
– Och barnvagnen vi hade, den var också svart.
Den kommentaren får en minnesbild att tona fram i skribentens minne: En Skelleftegata en dimmig, kolsvart höstkväll. Ut ur det kompakta oktobermörkret och in i gatlyktans ljusrundel stiger ett ungt par, helt klädda i svart. Framför sig skjuter de en svart barnvagn. Två steg, sedan uppslukas den reflexlösa lilla familjen av det kompakta mörkret igen.
Ringer Pia Mouwitz, lektor i modedesign och tillika studierektor vid Textilhögskolan i Borås.
– Det är så svart i den här stan, förklarar jag för Pia och hoppas förstås att hon ska ha en enkel förklaring på varför det är på detta viset.
Det har hon inte, visar det sig. När det gäller den svarta färgen så har den alltid funnits, mer eller mindre. Har aldrig gått ur modet.
– Svart är en säker färg, man är aldrig felklädd i svart. Svart ger också olika associationer beroende på vilket plagg det är. Ett par svarta nätstrumpor signalerar en sak, en svart skinnjacka med nitar en annan. Den som satsar på svart ända nerifrån och upp får en outfit som smälter ihop. En randig tröja till ett par svarta byxor sticker ut på ett helt annat sätt. Men svarta byxor och en svart tröja bildar en obruten helhet, även om materialen är olika.
Pia har själv ett svart minne från ett bröllop. Hon hade köpt en mycket fin, mycket dyr helsvart klänning att ha på sig som bröllopsgäst. Vilket hon berättade för sin mamma.
– Det är helt omöjligt, förklarade Pias mamma då. Man kan inte ha svart på bröllop. Svart har man på begravningar.
Dottern böjde sig för traditionen och köpte en gul klänning istället.
– Den har jag haft en gång till i mitt liv. Men den svarta har jag haft massor av gånger.
– Svart är högtidligt, fortsätter Pia Mouwitz, tänk på karlar i frack eller smoking då de flesta går i svartvitt. Svart signalerar också makt. Män, och även kvinnor som uppnått höga positioner, bär ofta svart. På 1800-talet var även brudklänningarna svarta. Nu är de oftast vita sedan lång tid tillbaka. Likadant är det med dopklänningar och konfirmationsklänningar. Så i vissa plagg är färgkonservatismen kanske ännu starkare när det gäller den vita färgen.
Pia berättar om skodesignern som tillverkade en klassisk herrsko. Hade den varit svart, då hade den skickat ut en viss signal men:
– Nu är den regnbågsfärgad. Får en att tänka på pride och barn tänker på clownskor. Hur vi tolkar färger beror på vilka erfarenheter vi har.
Dagens svarta dominans kan ha sitt ursprung i 1980-talet. Den som minns detta årtiondes glossiga modemagasin med sina reportage om dåtidens stora kläddesigners - Giorgio Armani, Jean Paul Gaultier, Martin Margiela - kommer förmodligen ihåg hur dessa storheter presenterades.
De var alla svartklädda på bild.
Varför?
I texten fanns alltid samma standardförklaring: "Jag jobbar så mycket med färger hela dagarna att jag inte står ut med att ha på mig något annat än svart."
Svart var med andra ord en försäkran om att inte drabbas av akut färgchock redan till frukost.
Pia Mouwitz håller med om teorin att den svarta trendens födelse kan ha ägt rum redan för 30 år sedan.
– Då var det vanligt att designers, fotografer och konstnärligt folk klädde sig i helsvart. Det är möjligt att det har påverkat modet. Sedan får vi inte glömma de stora klädkedjorna och våra nya sätt att kommunicera. Idag är det väldigt lika på många ställen, de stora varumärkena finns överallt och alla delar allt på sociala medier.
Försöker få Pia att hålla med om min tes att färgen svart härmed bör utnämnas till vår tids folkdräkt.
Njaaa .... Njooo ... det kan hon kanske hålla med om. Till en viss gräns. Parallellen med jeansen, som verkligen satt på var mans och kvinnas rumpa för bara några år sedan, är slående. Särskilt om man har kommit upp i åren och har några decennier att blicka tillbaka på.
Fast det där sista, det får allt stå för skribenten som till och med är några år äldre än Pia Mouwitz som är 51.
Åsa Bjurman däremot, hon är bara 38, och kommer av allt att döma aldrig att överge det svarta. Fast ibland händer det att hon försöker tvinga fram en färgförändring hos sig själv.
– Det händer att jag bestämmer mig för att köpa ett plagg i en annan färg. Men så står jag ändå där och fingrar på något svart.
Hon är ju inte ensam. Svärtan tycks ha en enorm dragningskraft på många och inte bara på det unga paret med den svarta barnvagnen.
Å andra sidan är det lätt att bli lite avundsjuk på Åsa och hennes genomtänkta garderob, för vem har inte någon gång tänkt tanken att rensa ut. Att verkligen bestämma sig. Att skaffa en basgarderob.
Det är något visst med just det ordet. "Basgarderob" signalerar vuxenhet. Förmåga att bestämma sig och en lika stark förmåga att stå emot. Så skönt det skulle vara att inte vara en vimsig slösa, som slänger pengar omkring sig på hopplösa plagg i hopplösa färger, utan en sparsmakad spara med en egen stil som varar.
Vem skulle inte vilja vara en baskvinna som vet vad hon vill. Som Åsa.
Och just sådan kan man kanske förledas att tro att Pia Mouwitz också är, hon är ju i branschen, milt uttryckt.
Men icke.
Hon har mycket svart, det har hon. Det konstaterade även besökarna på hennes utställning "Nothing to wear - to make clothes that matters" där det visades ett foto av Pias garderobs inre. Trots att den är knökfull så räcker kläderna ändå inte till.
– Jag satt i min garderob och gjorde upp långa listor. Kom fram till att jag hade 315 plagg, inklusive reflexväst och brudslöja. Ändå stod jag där på morgonen och hade ingenting att ha på mig.
Så är det inte för Åsa Bjurman. Minns vad hon sa om den där vanliga tisdagsmorgonen.
Två minuter. Max. Det är vad hon behöver.