Steg för steg. Efter två träffar vågade Caroline Ericsson Janze, 22 år, berätta om sig själv och det hon varit med om. Foto: Roine Sandlén.
I ett litet, fridsamt rum strax intill Sankt Olovskyrkan anordnas Leva-vidare-grupper. Här och var står ljuslyktor utplacerade och lågorna kastar ett mjukt sken över de piggelinfärgade väggarna.
Madeleine Svensson, 18, Elin Renström, 19, och Caroline Ericsson Janze, 22, slår sig ner i var sin skinnfåtölj och börjar småprata om hur den senaste tiden har varit. De känner till rutinerna. Förra hösten deltog de i en stödgrupp för ungdomar som förlorat en förälder.
– Jag var ganska skeptisk innan jag gick dit, men vi klickade direkt och det kändes jättebekvämt, berättar Caroline.
De andra tjejerna nickar instämmande. Samtliga har en egen historia, en berättelse som de själva äger rätten till. Först när de träffade jämnåriga med liknande erfarenheter insåg de behovet av att dela med sig.
– Det var skönt att prata om det högt, men kanske mest att få känna igen sig och höra hur andra har haft det. Nu vet jag att jag inte är ensam om att känna såhär, förklarar Madeleine.
När hon var 15 tog hennes mamma sitt liv. Nu har Madeleine precis fyllt 18 och lärt sig att acceptera det som har hänt.
– I början var det många tankar som snurrade runt, jag kände ilska samtidigt som jag var ledsen. Det här är ju sådant som händer någon annan, inte en själv. Men även om det här alltid kommer följa med en så lär man sig med tiden att leva med sorgen, säger hon med förtröstan i rösten.
Elin är bekant med känslan. Hon drar upp fötterna i fåtöljen och skruvar lite på sig innan hon berätta om sin pappa, som tog sitt liv när hon var 12. De första åren försökte hon skjuta undan sorgen och fortsätta leva sitt liv som det såg ut innan dödsfallet. Till slut blev situationen ohållbar.
– Jag var bara ett barn när pappa dog, så jag förstod inte riktigt vad som hade hänt och funderade inte på det heller. När jag blev äldre och insåg vad det faktiskt handlade om kom alla känslor ikapp.
Ingen av tjejerna kände till Leva-vidare-gruppen innan de gick dit. Elin och Madeleine fick kontakt genom ungdomsmottagningen, och Caroline via sjukhuskyrkan. Innan första träffen var de nervösa. Hur skulle det gå till? Hur många skulle de vara? Skulle de känna igen någon?
Att öppna sig för vem som helst kan vara jobbigt, det hade de redan fått erfara. Flera av dem har gått hos terapeuter som de inte känt något förtroende för. De har till och med haft svårt för att prata med sina nära och kära.
– Många säger att de förstår, men då blir jag bara frustrerad. Har man inte varit med om det själv kan man omöjligen veta hur det känns, säger Elin.
– Det är det som har varit så skönt i den här gruppen, alla som är här har gått igenom en stor sorg och förlorat någon som stått oss nära. Det har varit avgörande och gjort att vi har kunnat prata, flikar Caroline in.
Under samtalen har Majlena Lundgren, pedagog inom skolkyrkan, och skolprästen Albin Avander suttit med. Gruppen träffades vid nio tillfällen och försökte bearbeta sorgen stegvis. I början fick de berätta om sina föräldrar, hur de dog och om deras relation till dem. Sedan lyssnade de på låtar och tittade på fotografier som väckte minnen. De har också pratat om högtidsstunder där familjen brukade vara samlad, och om framtiden. Hur de ska gå vidare.
– Vi har skrattat och gråtit och säkert känt på alla känslor däremellan. Vi har varit tydliga med att alla känslor är okej, även ilska, och har försökt prata om hur vi ska hantera dem, säger Majlena.
För Caroline dröjde det till tredje tillfället innan hon vågade berätta något om sig själv. Hennes pappa hade gått bort i en massiv hjärtinfarkt bara sex månader tidigare och att uppsöka hjälp var det sista hon kunde tänka på.
– Det kom verkligen som en chock, det kändes så orättvis... Han var ju inte sjuk? säger hon och tystnar.
– Men det var skönt att jag fick ta det i min takt, ingen tvingade mig till att prata. Jag valde själv hur mycket jag ville dela med mig av, fortsätter hon efter ett tag.
I dag är tjejerna goda vänner, även om de inte umgås på fritiden. För Caroline har gruppsamtalen utgjort den huvudsakliga terapin, Elin fortsätter att gå till terapeut privat. Madeleine har funderingar kring studenten och hur det kommer att bli när hennes mamma inte är där.
De är överens om att samtalen har varit till stor hjälp och hoppas att fler ungdomar som mist en förälder eller ett syskon tar modet till sig att uppsöka en stödgrupp. Hur lång tid det har gått spelar ingen roll.
– Det låter kanske som en klyscha, men bättre sent än aldrig. Även om man inte känner något behov av att prata så behöver man det, säger Elin.
Minnen. Elin Renström, 19, låter sorgen ta sin tid. "Ingen kan tala om för en hur man ska sörja. När jag är ledsen tillåter jag mig att vara det. Det händer att jag tittar på bilder och gråter, sedan känns det bättre." Foto: Roine Sandlén.