Sällskapliga. Så fort Stina går ut på gården kommer de springande. Hönorna är nyfikna och vill alltid ha koll på vad som händer. Foto: Jeanette Lövgren.
Bara det blirnovember snart. Bara operationen då är överstånden. Bara Stinas högra ben blivit riktigt bra igen så att hon kan börja böja på knät, då ska hon sätta igång med gårdsarbetet på allvar.
– Jag vill börja odla och så ska vi plantera en äppellund där vi ska ha olika sorters fruktträd.
Med "vi" avses Stina och hennes sambo, David Renström. Nu bor de med alla djuren på gården som Davids farbror tipsade om: "Det är ett riktigt bra ställe till salu i Vikdal". sa farbrodern till paret som just då bodde i det närbelägna Vikmyran.
Förälskelsen slog tillomedelbart och undra på det. I Vikdal finns inte bara ett bostadshus från sent 1800-tal, här finns även en präktig sommarstuga med vedeldad bakugn, en ombyggd ladugård med verkstad och tunnbrödsbageri samt ytterligare ett antal uthus som kan användas till olika praktiska ändamål. Inte långt härifrån ligger Skellefteå Airport. Det både syns och inte minst hörs när planen går ner för landning, men det är ett vardagsljud som både människor och kaniner har vant sig vid.
Stina är stadstjejensom växte upp i Skellefteå och tillbringade somrarna i familjens stuga i Ragvaldsträsk där mormor Magda Lindberg bor. Det var i Ragvaldsträsk hon lärde sig hur livet på landet ska levas om man vill ha eget fläsk på bordet.
– Jag var med om min första grisslakt när jag var åtta tio år. Ifjol var mormor här och hjälpte till vid slakten och då fick jag vispa blod och skölja tarmar för första gången.
När paret köptegården i byn där David har sitt ursprung, då hade de inte en tanke på att en olycka skulle komma emellan. Nej, de var bara inriktade på framtiden; på att lägga nytt tak på stora huset, byta ut skorstenen, sätta in nya fönster och förse väggarna med fräsch ytterpanel.
Så har det också blivit, på samtliga punkter, men det har varit David och hans pappa som gjort jobbet. Stina har snällt fått stå och titta på med rollatorn som stöd.
– Det hände på stallbacken på Skelleftetravet. En häst blev rädd, stegrade sig och föll över mig.
Resultatet blev ett besvärligt lårbensbrott som ännu, trots att det har gått över ett år och benet försetts med skena, inte har läkt ordentligt.
– Just nu är jag sjukskriven på halvtid. I somras jobbade jag ett tag som ändringssömmerska på Brudateljén.
Stina är utbildadträ- och slöjdlärare, har jobbat på Kicks och var när olycka inträffade anställd på travet som marknads- och eventansvarig. På fritiden var hon B-tränare.
– Efter olyckan sa jag upp mig. I framtiden vill jag jobba med sömnad, helst som anställd hos något företag.
Att driva gården kommer aldrig att bli ett heltidsjobb, knappast ett halvtids heller.
– Det får bli några procent. Det skulle vara kul att starta en gårdsbutik i framtiden och så finns ett fullt fungerande tunnbrödsbageri med elektrisk ugn. Allt man behöver finns där, både kavlar och brödspadar, så det är bara att sätta igång att baka.
Kanske är det det hon gör när benet blivit sitt forna jag igen.
Under tiden tarhon hand om äggen, tittar till kaninungarna och gullar med kattungarna inne köket. Dessa ungar vars öde det blev att få två mjölkstinna mammor.
– De är systrar och fick ungar samtidigt. Den ena fick en unge som dog, den andra fick tre kattgubbar som levde. Jag flyttade över en av dem till den ensamma mamman eftersom jag tyckte synd om henne, men då hämtade den rätta mamman tillbaka sin unge. Istället började den ensamma hälsa på hos mamman med ungarna. Det är därför de är så tjocka. De får ju mat från två håll.
Apropå mat- mormor har lovat att göra korv och koka blodpalt när årets gödsvin väl är slaktade. Hon tycker att grisarna är väldigt trevliga djur men är, precis som barnbarnet, en jordbunden realist med praktiskt bondförstånd som ledstjärna.
Det ska bli julskinkor, bland mycket annat, och numera vet grisskötaren Stina att det inte är någon idé att hetsa upp sig över färgen. Det gjorde hon ifjol när det för första gången skulle kokas hemuppfödd skinka i det orangea 60-tals-köket.
Griskött utan tillsatser och färgämnen är naturligt grått till färgen.
Det är alldeles som det ska vara, förklarade Stinas pappa som drev en livsmedelsbutik förr om åren: "Det ska se ut så där."
VIKDAL
Är:En liten by i närheten av Falmark och Skellefteå Airport. Närmaste större ort är Bureå, avståndet till Skellefteå är cirka fem kilometer.
Här finns:Tre året-runt-hushåll och två sommarställen.
Stina Sandlén och David Renström är:41 respektive 40 år.
Deras hemman:Består av cirka 10 hektar. Åkermarken är utarrenderad.
Uppvärmningen:Sker med egen ved som David hugger i egen skog.
Är Stina en äkta bondmora som kan och gör allting själv?Nja, inte riktigt än. När en tuppkyckling ska nackas kallas en van jägare in för att utföra det blodiga jobbet.
Äger:Tre travhästar som tränas av Leif Eriksson.
Aktuell benstatus:Har slutat använda rollator. Har skena på benet, kan inte böja knät och haltar när hon går. Inväntar ny operation i november.
Det hände på stallbacken på Skelleftetravet. En häst blev rädd, stegrade sig och föll över mig.
17 ägg. 21 hönor är kanske lite väl många, tycker Stina, men de är flitiga. Foto: Jeanette Lövgren.
Tapetfynd. Inuti har bostadshuset kvar sin 60-talsinredning. Så småningom ska tapeter som fyndats på loppisar klistras upp. Foto: Jeanette Lövgren.
Oförändrat. Stina och alla katterna myser i köket som ser ut precis som på förre ägarens tid. Foto: Jeanette Lövgren.
Härligt uteliv. De två grisarna har egen stia och en stor hage att böka runt i. Tack vare elstängslet blir det inga grisar på rymmen. Foto: Jeanette Lövgren.