Det krävs lite trix med remmarna, sedan sitter snöskorna som de ska. Granskogen väntar på kvällsvandrarna i Varuträsk.
I djupaste vintermörker på 95:an, på väg mot Varuträsk Adventurepark, saktar fotografen ner farten efter en stund: En cyklist på Bolidenvägen klockan sju på kvällen, visst måste det vara väldigt sällsynt?
I Adventureparks reception sitter Zuzana Janovciková och väntar på att kvällens snöskovandrare nummer två ska dyka upp och plötsligt står han i ytterdörren. Det är ju cyklisten vi körde förbi alldeles nyss. Mats Keränen har trampat hit ända från Getberget och nu får han hjälp av kvällens guide, Tobias Erngrund, att bära in sitt fordon i stugvärmen.
Och Zuzana, hur kom hon hit?
- Jag tog bussen från stan.
De är här av en enda anledning; snöskovandring i månsken. Ett arrangemang som Tobias basar över. Och hade han bara haft den förmågan, då skulle han ha svept bort molnen och låtit måne och norrsken skapa det fantastiska blåa vinterljus som bara kan upplevas när naturen själv ansvarar för belysningen, utan störande inblandning av elektricitet. Nu får Tobias istället koncentrera sig på att hjälpa vandrarna på med snöskorna. Dessa skor som kan bära max 120 kilo och som kan ställas in i skostorlekarna 34-47. Efter lite trixande med spännen och remmar (skon sitter fast vid tån, hälen ska vara lös när man trampar omkring i djupsnö) så ger sig den lilla gruppen iväg med Norran i släptåg. Zuzana har gått med snöskor förr, i Tjeckien. Mats är nybörjare och jämför med hur det är att åka skidor. - Hamnar man i ett dike med skidor, då glider man bara längre och längre ner i snön, men med snöskor så tar man sig upp. Det är taggarna undertill, framme vid tån, som gör det. De biter bra. Vid varje steg lyfts den främre delen av skon upp medan bakdelen hasar efter. Zuzana, som flyttade till Sverige från Slovakien för några år sedan, beskriver sig själv som en äventyrlig typ. Som sådan söker hon förstås spänning, men var hittar hon det i ett land där snö inte är något märkvärdigt alls. Där det tycks som om de flesta hellre vill springa på upplogade vägar och stigar än plumsa runt i svarta skogen om kvällarna, och i obanad terräng dessutom. Nää, mera äventyrligheter, det var vad hon ville ha och det var vad allihop fick sig till livs, för snart upptäcks färska älgspår och dito lortar. - Här har en älg legat, förklarar Tobias på engelska och pekar med teleskopstaven. För så är det när man snöskovandrar. Alla har stavar i nävarna, både för säkerhets skull och för balansens skull. Stavar är också bra att ha om snöskorna plötsligt ställer sig på tvären eller sjunker extra djupt ner i ett osynligt hålrum. Under snön finns en hemlig värld av stora mossbelupna stenar. Mellan dem är snön inte alltid så hårt packad. Därför kan det hända att man åker hiss en bit ner. Pannlampornas gulvita ljuskäglor fladdrar fram över skägglav och snötyngda grenar, tid och väderstreck upphör att existera och ingen, utom Tobias såklart, vet var vi är någonstans. Tack och lov har han stenkoll på allt, inklusive gamla gruvhål, och till slut uppenbarar sig äntligen jaktstugan med eldstad och värmande renskinn på träbänkarna. En tjärstubbe som passerades alldeles nyss har fått lämna ifrån sig bitar att tända med och snart svider röken i ögonen medan Tobias steker pyttipannan som han har burit med sig i ryggsäcken. Han har inte gjort den själv - pytten alltså - men kan ändå avslöja att det är lite rödvin i, för smakens skull. Sedan händer det som så ofta händer när människor sitter bänkade runt ett bord och ska konversera på ett främmande språk. Pyttipanna, vad kan det heta på engelska? Snart har fyra mobiler plockats fram i jakten på vad Google Translate kan ha att säga om den saken. Svaret är "hash". Vad heter då ”blända” på engelska? Det skulle Tobias faktiskt behöva veta, för detta är ju inte unikt, att han pratar engelska på jobbet. Det flesta som kommer hit är utländska gäster. Och när dessa ska ut med snöskor och pannlampa, då måste de få tydliga instruktioner. Lampan ska vinklas neråt, mot marken, så att man inte bländar sina medvandrare i onödan. Vad Tobias måste plugga in är ordet "dazzle". Om det nu stämmer. Man kan aldrig vara riktigt säker hävdar det kokkaffesörplande folket i kojan som under sin kvällsvandring inte bara hittat färskt älgbajs. Någonstans i denna skog finns det ett träd som det växer ölburkar på. Och det är rena rama sanningen. Vi såg det allihop.
SNÖSKOVANDRING I MÅNSKENArrangör:Skelleftå Adventurepark, Varuträsk. Tidpunkt:Kvällar då fullmånen lyser, nästa gång det sker är den 2 mars. Gruppstorlek:Max åtta personer. Tid:Tre timmar. Att tänka på innan:Använd stadiga kängor och klä dig efter lager-på-lager-principen. Även om det är riktigt kallt så blir det rätt svettigt efter ett tag. Snöskon:Sitter fast framme vid tån. Varje steg framåt kräver ett högt knälyft.
Här har en älg legat.
Äkta vedrök och så en kåsa kokkaffe på det.
Mycket skägglav är ett tecken på att skogen mår bra.
Man kan aldrig veta vad som döljer sig under snön. Tobias Erngrund har just hittat ett hål.
Jämfört med skidor så har snöskor sina fördelar, konstaterar Mats Keränen.
Mats assisterar när Zuzana för första gången tänder upp i en eldstad av detta slag.
Taggarna på snöskons undersida ger ett bra fäste. Man går ovanpå snön. För det mesta i alla fall.
Allt ljus reflekteras mot snön. Därför kan det inte bli riktigt mörkt, inte ens i skogen.
Mats Keränen och Zuzana Janovciková är klara för avgång.
Guiden Tobias Erngrund är den självklare ledaren.