Förebild. Bilden på Brian Jones med en Gibson Firebird som väckte intresset finns också på museet. Foto: Ulf Johansson.
Bröderna Åhdén växte upp i Vännäsby på 1960-talet. Där var de med om flera händelser som kom att väcka deras intresse för gamla amerikanska gitarrer.
Ett sådant tillfälle var när de följde sin mamma för att veckohandla och fick syn på en tidning som hade Beatles på omslaget.
När de kom hem upptäckte de att den i stället mest handlade om Rolling Stones. Först blev de besvikna, men så fick de se en bild som tände en gnista.
– Där stod Brian Jones med håret ned till ögonbrynen och en Gibson Firebird i händerna. Vi hade hört ”Satisfaction” med Stones och blev fascinerade av att se en gitarr som kunde få fram det ljudet, berättar Samuel.
Ett annat tidigt minne var en skoldag med roliga timmen när en klasskamrats pappa, Birger Jakobsson, kom och plinkade på en svart, nött planka. Det visade sig vara en Gibson Les Paul Custom 1956 – en riktig kvalitetsgitarr som tidigt lade ribban för bröderna Åhdén.
En tredje avgörande händelse var när de första gången hörde ”I Can´t Quit You Baby” med John Mayalls Bluesbreakers och Mick Taylor på gitarr. Låten hade ett makalöst gitarrljud som de snart spårade till en Gibson Les Paul Sunburst kopplad till en Marshallförstärkare.
– Sedan fick vi höra Jimi Hendrix spela ”Purple Haze” på en Fender Stratocaster. Då förstod vi att det inte bara fanns ett gitarrmärke, utan två, berättar Samuel.
Han och Michael köpte sina första gitarrer – båda av märket Gibson – på Hagströms musikaffär i Umeå. Men på den tiden var det svårt att få tag på Gibson- och Fendergitarrer i Norrland. Därför sökte de sig till Stockholm, där Jan ”Halkan” Hallquist drev en legendarisk affär som än idag bär hans namn.
Det var också i samband med ett besök på Halkans i början på 80-talet som de fick kontakt med en person som verkligen kom att öppna många dörrar.
Hjalmar Nikolau, ”Greken” kallad, hade en mamma som arbetade på SAS. Med den tidens förmåner kunde han därför flyga obegränsat mellan Sverige och USA. Han hade slagit sig på att köpa gitarrer från 50- och 60-talen och levererade den ena pärlan efter den andra till bröderna Åhdén.
– Det hände att vi köpte 43 gitarrer på en gång. Det var allt som rymdes i bilen. Den gången sålde vi 38 och behöll 5. Vi hade heller inga kontrakt, det räckte med ett handslag, minns Samuel.
Vid den här tiden var priset på vintagegitarrer överkomligt. Annars hade aldrig Michael och Samuel kunnat handla som de gjorde. De kom inte från något välbärgat hem och kanske var det just därför som de värdesatte vad de lyckades skrapa ihop.
– Det var med stolthet man köpte en gitarr med pengar som man själv jobbat ihop, säger Michael, som också konstaterar att kunskapen om gitarrer har varit en nyckel för att få ihop samlingen.
Men på 90-talet förändrades allt. Då sköt priserna på vintagegitarrer i höjden, vilket gjorde det omöjligt för vanligt folk att vara med och konkurrera om de exemplar som bjöds ut.
Det är synd, tycker bröderna Åhdén. Visst finns det gitarrer som blivit värda flera miljoner kronor, men för dem har det ekonomiska värdet aldrig varit någon drivkraft. Tvärtom har de stora pengarna mest varit i vägen.
– Vi köpte våra sista gitarrer 1996. Sedan spårade det ur. Jag skulle önska att dragspel blev riktigt hett i stället, säger Samuel med ett leende.
I samlingen finns gitarrer som några av de största gitarristerna i världen har spelat på. Men det är inte heller något som bröderna Åhdén pratar särskilt högt om.
Det är gitarrerna i sig som tilltalar dem – inte vem som har ägt dem.
– Vi har köpt dem av samma orsak som stjärnorna, konstaterar Michael.
I stället handlar det framförallt om design. Samuel berättar att han alltid haft ett gott öga till formgivare som Hans J Wegner, Lisa Larson och Stig Lindberg. Vurmen för tidlös design går också som en röd tråd genom brödernas andra stora intresse: gamla amerikanska bilar.
– Vår morfar var taxichaufför och vi växte upp i tron att alla hade amerikanska bilar, berättar Samuel.
Genom åren har det blivit åtskilliga sådana och det har även hänt att bröderna sålt en bil för att få råd med en eftertraktad gitarr. Men även om kopplingen mellan musik- och bilkulturen varit självklar för dem har det inte varit så för alla.
De berättar om när de på 70-talet gled omkring på Umeås gator i en amerikanare, iklädda afghanpäls och med håret långt ner på axlarna.
– Plötsligt blev vi stoppade av en ökänd raggare som slog näven i motorhuven och skrek ”hur i helvete kan ni ha en så fin bil och se ut som ni gör?” Då gick vi och klippte oss. Vi var varken hemma hos raggarna eller hos proggarna, berättar Samuel.
Med tiden blev det också mer gitarrer än bilar, gitarrer som fram till för några år sedan förvarades i en väl skyddad och larmad lagerlokal. Många hade hört talas samlingen, men bara några få utvalda hade sett den.
En av dem var Dave Edmunds, tidigare gitarrist i Rockpile, ett av brödernas absoluta favoritband. Han hade spelat i Umeå kvällen innan, ringde och ville komma på självaste midsommarafton och vågade knappt röra vid de mest spännande gitarrerna.
Men nu kan betydligt fler se samlingen. Förra vintern öppnade Guitars – The Museum i Umeå, med över 400 gitarrer, förstärkare och mycket annat som hör ihop med elgitarrens guldålder.
Museet har snabbt blivit en succé som både bidragit till direktflyget mellan Umeå och London och fått luttrade skribenter från internationell fackpress att gå i spinn.
– Jag har sett många gitarrsamlingar. Det här är den bredaste. Som hel samling är den häpnadsväckande. Man tappar andan, sa Mick Taylor från Guitarist Magazine till Sveriges Radio vid invigningen.
Men bröderna Åhdén tycks ta uppståndelsen med ro. Det enda de har gjort är samlat, sedan är det andra som har sett till att det blev ett museum. Och det har de gjort mycket bra, tilläger de.
De vill också framhålla att det är möten mellan människor som har gjort museet möjligt. Hjalmar Nikolau, Kent Kessy, Nysse Nyström, Magnus Melkersson och Ingemar Almeros är några av kompisarna som alla har bidragit på sitt sätt.
Ytterligare en kompis som lämnat ett starkt avtryck är gitarrbyggaren Perra Nilsson från Norsjö. Han förärades även med en egen utställning i början.
– När man får familj lägger många ner sin hobby. Men vi har hängt ihop, säger Michael.
Under alla år som de uppslukats av sitt samlande har bröderna också lyckats hålla ihop med sina fruar. Ett konststycke i sig, kan tyckas.
– Vi var mest skakis över vad fruarna skulle tycka om det vi höll på med. Skulle det bli permafrost eller Grand Amore? Det här är ju inte ett dugg normalt, säger Samuel med ett leende.
Exteriör. Gitarrmuseet i Umeå invigdes i början av 2014 och blev från första stund ett stort besöksmål. Foto: Ulf Johansson.
Diger samling. På gitarrmuseet finns drygt 400 gitarrer. Vissa av dem finns bara i några exemplar i hela världen. Foto: Ulf Johansson.
Visas upp. Det är framförallt designen hos de gamla gitarrerna som tilltalar börderna Åhdén. Foto: Ulf Johansson.
Musiker. Michael Åhdén har spelat och samlat i många år. Den engelska bluesen har alltid betytt mycket. Foto: Ulf Johansson.
På kontoret. Samuel Åhdén berättar att museet även har fått ta emot en hel del donationer. Foto: Ulf Johansson.
Elbas. Paul McCartney var en gång spekulant på den här basen, en Gibson EB 1 från 1953. Foto: Ulf Johansson.
Gravyr. Gitarrbyggarna Tony Zemaitis och Perra Nilsson och vapensmeden Kennet Nilsson har satt sin prägel på gitarren i mitten. Foto: Ulf Johansson.
Garageband. Gitarrmuseet i Umeå inrymmer en replokal i garagestil, även den omsorgsfullt inredd från golv till tak. Foto: Ulf Johansson.