Konsten ser dig.
Snöflingorna dalar sakta ner över Frostgränd på Morö Backe. I Pias trädgård bör snödjupet vara en och en halv meter vid det här laget. Kanske mer.
- Man måste verkligen fundera på vad som finns under när man går. Här är det nog en rabatt och några buskar, säger Pia som långsamt håller på att pulsa fram till ett av sina verk som hängt ute på väggen ända sedan i fjol påskas.
- De flesta har klarat sig bra, men en är trasig. Kanske har någon kastat en snöboll på den. Och en har börjat mögla på baksidan, på själva ramen.
Hon har inte bara en sak gemensamt med den ovan omnämnde Ernst. Hon har två.
Han tänker uppenbarligen på utställningar. Hon tänker också på utställningar.
Han målar en himla massa. Hon målar också en himla massa. Har alltid gjort.
Ska man nödvändigtvis sätta en konstetikett på henne så ska det kanske stå "naivist" på den. Eller "picassoinspirerad" eller "självlärd utforskare av olika material som ingen trodde att man kunde använda på det här viset".
Tavlorna har suttit på husets och bodens ytterväggar i åtta månader nu. Har bara haft det smala takskägget som skydd mot sommarregn och höststormar.
De hade hängt med riktigt länge när de blev för många. Det krävdes helt enkelt en utrensning inomhus för att Pia skulle få plats med andra konstverk av andra konstnärer.
Alla som någon gång haft en kartong med utrensade tavlor på vinden och dito två knökfulla kartonger i källaren kan lätt leva sig in i hennes situation. Slänga tavlor man inte längre vill ha på väggen ... Kan man göra det? Nä, det kan man inte. De får vara kvar. Såvida de inte kan skeppas iväg till närmaste secondhandbutik eller loppisbod eller ges bort till någon som råkar ha för lite tavlor.
Det är lika svårt att slänga konst som att slänga böcker. Någon har ju faktiskt skapat dem. Skapade verk är till för att sparas. Slängtanken känns som ett helgerån.
Så var brukar Pia Risans nerplockade tavlor hamna någonstans?
I förrådet förstås.
Men varför måste de vara där när det faktiskt går att ge dem ett helt nytt liv i ett helt annat sammanhang i en annan miljö, funderade Pia och handlade sedan därefter.
– Nu kan fler titta på dem. De äldsta är från 1970-talet, målade med olja på gummiduk som vi använde som filmduk när jag bodde i Malmö.
Människor som promenerat förbi hennes trädgård har kommenterat konsten som är så långt ifrån trädgårdstomtar och antikinspirerade betongskulpturer man kan komma.
Ut(omhus)ställningen är i själva verket ett enda stort experiment. Det ska bli spännande att se vad som händer med material och färger i framtiden. Om fukten kommer att lösa upp kulörerna och blanda ihop dem på ett helt nytt sätt. Det är med andra ord dags för Moder Natur att dra på sig målarrocken, fatta penseln, ta ett steg tillbaka, lägga huvudet på sned och titta riktigt ordentligt: Ska hon låta en extra kraftig hagelskur förändra linjerna en smula? Tja, varför inte.
Tavlornas skapare har i alla fall lagt märke till att årstiderna påverkar upplevelsen av dem. Ljuset ändras hela tiden och allt det vintervita får färgerna att glöda på ett alldeles särskilt sätt.
– När äppelträdet blommar skapas en helt annan stämning än när det är höst, konstaterar Pia förtjust.
Eftersom hennes målande ständigt pågår så blir det ständigt nya tavlor som måste få plats någonstans. Det ska bli extra intressant att se hur hennes allra senaste projekt - akrylfärg på frigolit som varit emballage till ett kylskåp - kommer att utveckla sig.
– Frigolit är ju poröst och en del av färgen har läckt igenom på baksidan. Jag vill få till ytan så att frigolit och färg smälter ihop på ett bra sätt. Vet inte hur det ska gå till än. Ska fundera på det.
Skapandet är en njutning hon tillåter sig periodvis och lite ryckvis.
– Ett tag hängde en av mina tavlor på Nordanå, jag minns inte varför den hamnade där. Nu hänger den i mitt sovrum istället.
– Jag är inte bra på att måla. Jag målar bara för att det är kul. I högstadiet på Kanalskolan vann jag en teckningstävling i klassen och fick önska mig precis vad jag ville som pris. Jag bad magistern att spela boogie-woogie på pianot resten av lektionen.
Om den tidigare omnämnde Billgren, iförd värmande tweedrock med pälskrage (han skulle verkligen passa i det), hade varit här just nu och fått se Pias trädgårdskonst, då skulle han ha kunnat besvara följande undringar på detta vis:
"Fråga: Vilket är det bästa sättet att visa sin konst?
Svar: Alla sätt är bra och dåliga.
Fråga: Är det viktigt att ställa ut på ett bra ställe?
Svar: Ja."
PIA RISAN
Ålder:72 år.
Bor:I radhus på Morö Backe.
Gör:Målar när andan faller på.
Har läst och blivit inspirerad av:Konstnären Ernst Billgrens båda böcker "Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor" samt "Vad är konst II, 100 nya jätteviktiga frågor."
Takskägg:Kallas även taksprång. Den del av ett tak som skjuter ut utanför väggen.
Nu kan fler titta på dem.
Det är Pia Risans inställning till konsten.
Både och går bra, men glas är förmodligen inte att rekommendera för utomhusbruk. Det torde bli ganska fuktigt på glasets insida.
"Figuren i mitten är jag och så är det en mammabjörk och pappatall."
I ateljén experimenterar Pia Risan med frigolit och akrylfärger.
Allt finns i betraktarens öga. Bestäm själv vad det föreställer.
Visst skyddar altantaket, men inte helt och hållet.