Christina Ask, 50, Arvidsjaur:– När man kunde ta bussen till Vittjåkk. Snögrottorna var fulla med folk som grillade och sörplade på choklad. På sommaren var det mysigt att ta med picknickkorgen till Nyborgstjärn. Hopptornet som inte längre finns kvar var lite skrämmande, men jag gillade att se de som var modiga och hoppade.
Mats Westerlund, 53, Orminge, Nacka:– Givetvis saknar man alla kamraterna. Vi bor ju runt om i Sverige nu. Alla kvällarna som vi ”tjuvspelade” fotboll i sporthallen och innebandyn på K4 är sådant man minns. Och mammas goda mat är förstås något jag aldrig kommer att glömma: hennes Pitepalt eller renskaven hon gjorde.
Jan-Ola Westerlund, 49, Kristinehamn:– Jag saknar det norrländska vemodet och djupsinnet, hjälpsamheten och finurligheten. Ju äldre jag blivit, desto större finns en känsla av att det är viktigt att veta var mina rötter finns.
Solveig Hällgren, 51, Umeå:– Sparkföret - verkligen! Annat som en pålitlig vinter kan erbjuda lättillgängligt, som att bygga snögrottor och pimpla. Och så här i efterhand; närhet och trygghet i ett litet samhälle, och så dans på Medan och håltimmar på Berggrens café, förstås.