Inspirerande. Barbro Sundström visade upp sin egen färgsprakande kollektion. Foto: Jonas Nilsson.
Glasfusing - konsten attsmälta ihop glasbitar till ett smycke - det var det gruppen från Allaktivitetshuset Rallarrosen fick prova under ett par förmiddagstimmar. En gång i månaden gör de alltid nå´t som är extra kul. Barbro Sundström stod för kunskaperna och fick hur många frågor som helst.
Ulla Larsson, vars älsklingsfärg är turkos, vred och vände på sina glasbitar. Skulle den här eller den där biten ligga åt det där eller åt det här hållet? Vad skulle bli snyggast? En extra glitterplutt?
Knepigt.
– Jag trodde det här var enklare, men så är det med allt hantverk. Det är mer jobb än man tror.
Damerna från Rallarrosenär inte bara i pensionsåldern (de flesta), de är hantverkare också. "Mer eller mindre" som Ulla säger, så att prova på en helt ny teknik i ett nytt material, det ligger helt i linje med den egna verksamheten. Roligt var det också. Och kanske pekar detta prova-på-tillfälle även mot framtiden, för vem vet hur det blir då. Några Jörnsbor blir kanske så sugna på glasfusing att de vill dra igång en egen kurs därhemma. Och vill de det, då kommer Barbro farande. När hon gör det, då har hon både glasspagetti, knivar och knäcktänger med sig. För allt detta, plus en massa annat, det måste man ha om det ska bli några örhängen gjorda.
Är det nu så attdet blir en kurs, då kommer Barbro att ta med sig sin våg också.
Ingen fusing utan vägning. Det finns olika sorters glas och olika sorters glas kostar olika mycket. Nu när det provas på så ingår material till tre smycken i deltagaravgiften och varje smycke får väga max 15 gram. Väger det mer, då får tillverkaren slanta upp, alternativt swisha iväg, lite kosing.
Jajamän, visst ärdet skillnad på glas och glas. Om det kostar en krona grammet eller fyra. Och den som vill glittra lite extra måste satsa på dichroiskt glas med skikt av gnistrande metalloxider, vilket tillhör de dyrare. Såklart.
Det är inte heller säkert att olika glassorter fungerar tillsammans när bitarna ska smältas ihop till en helhet. Fråga Barbro, hon vet.
– Tre lager är det bästa. Det måste inte vara klarglas överst, men det blir mer djup i smycket då, förklarar Barbro när hon hastar förbi.
Som sagt - de knepiga funderingarna är många. Men det är svaren också. Många alltså.
Och sedan, när manäntligen, efter mycket velande hit och dit, lyckats bestämma sig för hur smycket ska se ut och bitarna ska sitta, då ska de limmas ihop. Det förklarar Mary Lundqvist som just vägt sitt blivande smycke och kunnat konstatera att det väger på tok för mycket. Uppåt tio gram faktiskt.
Vaddå limma? Ska inte glaset brännas i en drygt 800 grader varm ugn så att bitarna smälter ihop?
– Jo, men det görs efteråt, när vi har åkt. Vi får de färdiga smyckena så småningom.
Så småningom ... Om det blir inom en månad, då kan Rallarrosorna ha sina nya hängsmycken på sig när det är dags för nästa kul grej. Ikea i Umeå.
Jag trodde det här var enklare, men så är det med allt hantverk. Det är mer jobb än man tror.
Stora, små och ännu mindre. Det finns så många olika sorters glasbitar att välja på. Foto: Jonas Nilsson.
I valet och kvalet. Att välja de rätta bitarna är svårt, tycker Ulla Larsson. Foto: Jonas Nilsson.
"Fröken" Barbro. Med efternamnet Sundström. Kan massor om glasfusing. Damen i randiga tröjan är Mary Lundqvist som testar vågen. Foto: Jonas Nilsson.
Glasklart. Bit på bit. Det här är ett pilligt hantverk. Foto: Jonas Nilsson.