Hemma. Elin Lindström förklarar att hon inte kÀnner sig avskrÀckt utan tar gÀrna pÄ sig ytterligare uppdrag som hjÀlparbetare, nÄgonstans i vÀrlden. Foto: Lars Eriksson.
Det hade hunnit bli mörkt, den dÀr dagen i november, nÀr hon landade pÄ flygplatsen Roberts utanför miljonstaden Monrovia i Liberia. En frÀn stank av diesel lÄg i luften och det var varmt. MÀnniskor fanns överallt och det var trÄngt. Hon befann sig i ett land dÀr ebolan hÀrskade. Sjukdomen som det inte finns nÄgon behandling mot.
â Det var första gĂ„ngen jag var i Afrika. Genom huvudet for tanken: Jag fĂ„r inte stĂ„ för nĂ€ra nĂ„gon.
Liberia var sedan tidigare hÄrt prövat av krig och fattigdom. Nu drog ebola-smittan som en löpeld genom landet. DÄ i november nÀr hon kom till landet var det vÀrsta redan över, men det hade hon ingen aning om dÄ. De som varit dÀr tidigare kunde vittna om att det i augusti lÄg döda mÀnniskor lÀngs vÀgarna. Det var till och med sÄ att de befintliga sjukhusen inte kunde ta emot alla ebola-patienter som kom. MÄnga dog utanför sjukhusen i vÀntan pÄ en vÄrdplats.
â NĂ€r vi kom dit sĂ„ hade patienttillströmningen börjat avta.
IstÀllet för att de svenska hjÀlparbetarna startade upp ett eget ebola-center, som det var tÀnkt, klev de in i en befintlig organisation. Det blev ett samarbete mellan Sverige, Liberia, Kuba och Afrikanska unionen. Centret bestod av en röd avdelning med hög smittorisk dÀr de sjuka patienterna lÄg samt en grön avdelning dÀr det inte fanns nÄgra krav pÄ skyddsutrustning. Den gröna avdelningen blev Elins arbetsplats.
Elin Lindströms uppgift var bland annat att skapa rutiner för en sÀker lÀkemedelsförsörjning. NÀr hon kom till ebola-centret i Liberia förvarades medicinen pÄ varje avdelning. Vilket betydde att vÄrdpersonalen blev tvingade att dosera och göra i ordning sprutor och annat med full skyddsutrustning, en inte helt enkelt procedur. PÄ Elins inrÄdan flyttades medicinerna ut frÄn skyddszonerna till ett gemensamt förrÄd. Tack vare den ÄtgÀrden kunde personalen i lugn och ro göra i ordning medicinen i en miljö som inte krÀvde nÄgon skyddsutrustning. En liten ÄtgÀrd som gav en stor förbÀttring.
Trots att sjukdomen bredde ut sig över delar av Afrika menar Elin att smittorisken var och Àr liten.
â Jag har aldrig varit orolig för att smittas. Ebola Ă€r inte en luftburen smitta utan smittar via kroppsvĂ€tskor pĂ„ samma sĂ€tt som HIV. Största smittorisken Ă€r nĂ€r patienten Ă€r avliden.
Med tolv timmars arbetsdag, sex dagar i veckan, fanns det inte mycket utrymme för vila, men en dag i veckan fanns chans till ÄterhÀmtning. Liberia ligger vid Atlanten med en kustremsa pÄ mÄnga sköna mil. I normala fall skulle stranden vara ett paradis.
â VĂ„r lediga dag försökte vi vara vid havet, men det var svĂ„rt att njuta av den vackra stranden. Bara 300 meter dĂ€rifrĂ„n lĂ„g mĂ€nniskor och dog â i tĂ€lt. Den enda mĂ€nskliga kontakt de hade var med sjukvĂ„rdspersonal iklĂ€dd skyddsutrustning.
Hon och andra hjÀlparbetare har varit en del i att rÀdda den afrikanska kontinenten frÄn den fasansfulla sjukdomen.
Ja, det har till och med varit en smitta som kunnat hota hela vÀrlden. I dagarna har det rapporterats om att den sista ebola-patienten i Monrovia Àr utskriven. Men Elin skickar upp ett varningens finger.
â Jag tror inte att faran Ă€r över. Smittan finns i grannlĂ€nderna och hur det ser ut i övriga delar av Liberia vet vi inte. Landet bestĂ„r av omrĂ„den dĂ€r det varken finns vĂ€gar eller internet. Det finns byar som inte slĂ€pper in utomstĂ„ende.
NÀr vÀl ebolan Àr utrotad, för hon tror att kampen kommer att vinnas, Àr landet i behov av mycket hjÀlp.
â Innan ebolan bröt ut hade Liberia 170 lĂ€kare pĂ„ en befolkning pĂ„ fyra miljoner. Hur mĂ„nga har överlevt? Du kan tĂ€nka dig vilket behov det finns.
Nu, efter att ha varit i Afrika under tvÄ och en halv mÄnad, Àr hon tillbaka i vardagen pÄ Apoteket i Skelleftehamn. Hon stÄr dÀr och packar upp ansiktskrÀmer pÄ ett bord, ett erbjudande med 25 procents rabatt. Hit kommer kunderna med varierande behov, allt frÄn att köpa solkrÀmer till att hÀmta ut recept. En vardag som Elin tycker kÀnns bra. Trots allt hon har varit med om kommer skratten bÄde ofta och helt naturligt nÀr hon reflekterar över sitt eget liv hÀr hemma.
â Jag Ă€r sĂ„ tacksam att jag Ă€r född i Sverige. Man kanske fĂ„r vĂ€nta en vecka pĂ„ att fĂ„ komma till hĂ€lsocentralen, men man fĂ„r komma dit. Kontrasten mot Afrika gör att jag kĂ€nner en sĂ„dan tacksamhet över mitt liv hĂ€r hemma. Men jag Ă€r ocksĂ„ tacksam över att jag fĂ„tt göra en insats i Liberia.