Det var ”Las Palmas” som fick tygsamlaren på fall

Det är blommigt,det är störtskönt färgsprakande, det är livsglädje i varenda tråd. Den som samlar på retrotyger från

50-, 60- och 70-talet måste vara en glad människa. Och är man det inte från början så blir man det säkert, för vem kan låta bli att le åt tyget av Vanja D, det som föreställer en godisbutik.

Vanja D?

– Vi som samlar kallar henne så för hon har ett så krångligt efternamn.

Det är Wanja Djanaieff som ritat godisfrossan som samlare är beredda att betala minst 1000 kronor per rapport för.

När tygsamlare pratar om sina fynd så använder de inte begrepp som meter och halvmeter. De pratar om trycket, hur många gånger det finns upprepat på ett och samma tygstycke. Tre upprepningar av mönstret är alltså tre rapporter.

– Det här är en rapport, förklarar Mimmi där hon står med Wanja D:s smällkaramell i nypan. Det är en bonad som man hänger på väggen.

Fram till den 1 oktoberdriver Mimmi en loppis i byn, i ödehuset som går under namnet "dieselhuset" därför att det för länge sedan, av misstag, pumpades in en massa brännolja i källaren, trots att det inte fanns någon oljetank.

Gamla grejer har varit Mimmis passion ända sedan uppväxten i Varuträsk. Hon hängde alltid med när föräldrarna skulle på auktion. Första egna inropet var en snöslunga för 5000, då var hon kanske 16 år.

Barndomens auktionsbesök har präglat hela hennes liv. Begagnat är själva livsluften. Kläderna, möblerna, husgeråden, gardinerna … allt hon äger och har, det har någon annan redan ägt och haft.

– Gamla saker har en själ, jag gillar att de har haft ett eget liv.

Det är likadant med tygerna från förr, oftast vävda i kraftig, stadig bomull. Syntet går bort, men inte alltid. Allt beror på om hon gillar mönstret eller inte.

– Jag köper en del tyger från 80- och 90-talet också. 80-talet flörtade en del med 20-talet.

Så, förutom att samla, byta och sälja … Vad gör hon med allt tyg? Sätter saxen i det direkt?

Den som under sin tid på mellanstadiet var orsaken till att två (2!) symaskiner gick sönder i skolans syslöjd har sedan länge insett sina sömnadsmässiga begränsningar. Att ha vackra tyger som sin passion, det är en sak. Att göra någonting av dem, förutom väskor, det är nåt helt annat. Därför har Mimmi skapat en kombination av bytes- och betalekonomi. Om hon till exempel vill ha en jacka uppsydd så ger hon tyget till en sykunnig person. Denna person får som ersättning ett annat tyg för eget bruk, plus lite pengar.

Så skapas en personlig garderob, för självklart är hon förtjust i kläder också, klädsamlare som hon är. Bara retro förstås men:

– Den som drar storlek 46-48 ska inte räkna med att man själv kan bära de gamla kläderna. I så fall ska man väldig tur.